Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Giriga toppklubbar har tappat sin själ

Toppfotbollen är lite som Zlatan. Den brukade vara charmig.
Foto: INSIDEFOTO / INSIDEFOTO/SIPA USA SIPA USA
Zlatan Ibrahimovic.
Foto: ALBERTO RAMELLA/SYNC/AGF/SHUTTERSTOCK / ALBERTO RAMELLA/SYNC/AGF/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Toppfotbollen framstår numera mest som en hyperkommersialiserad parodi på sig själv. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Mormor föddes i Liverpool 1919. Egentligen var hon katolik från Irland, Liverpool var katolikernas lag (Everton var protestanternas) och på 90-talet blev det mitt också. 

Matcherna sändes på TV4, Robbie Fowler gjorde målen, Manchester United vann titlarna, men där bakom var det rätt jämnt. 1995 vann lilla Blackburn ligan med målsprutan Alan Shearer som gick till Newcastle året därpå. 

Det hade inte hänt i dag. Blackburn åkte ur högstaligan för länge sedan och Newcastle hade aldrig haft råd med en spelare av Shearers kaliber. Han hade för övrigt inte varit engelsman, utan troligen brasse eller ivorian.

Där och då gick nämligen den europeiska fotbollen upp i globaliseringen helt och fullt. Storklubbarna fick helt andra horisonter, samt med åren oändligt mycket större intäktsströmmar. 

Startelvorna internationaliserades först. I mitten av 00-talet gjorde de utländska ägarna sitt inträde. De kommer oftast från Gulfen eller USA, men kineserna är förstås på ingång.

Den verkligt stora epokskiftaren är dock publiken. Den brukade skrålade refränger med kusiner och grannar på ståläktaren eller någon av pubarna i nejden, men utgörs numera av miljarder tv-tittare i Afrika, Mellanöstern och Asien. 

Supportrarna på läktaren tjänstgör – om de överhuvudtaget har råd med biljett – mest som charmig kuliss. 

Supportrarna på läktaren tjänstgör – om de överhuvudtaget har råd med biljett – numera mest som charmig kuliss.

Helgens besked att Europas största klubbar – sex engelska, tre från Spanien, tre från Italien – planerar att starta en egen superliga tillsammans med USA-banken JP Morgan följer helt logiskt av den utvecklingen. 

De brukade vara katolikernas eller protestanternas, vänsterns (Roma) eller högerns (Lazio), separatisternas (Barcelona) eller lojalisternas (Real Madrid). 

Nu är de hyperglobaliserade företag med ”huvudsakligt ansvar gentemot våra fyra miljarder fans”, för att tala med Real Madrid-chefen och den nya ligans tilltänkta ordförande Florentino Pérez på söndagen. 

Eller, om man tycker som Manchester Uniteds gamle trotjänare Gary Neville: ”Giriga svindlare… som egentligen inte har något med det här landet att göra längre.”

Alltså: De brukade vara någonstansare, nu är de varsomhelstare, för att låna brittiska journalisten David Goodharts användbara motsatspar. 

Man kan invända att Pèrez har en poäng. Den är på sätt och vis alla globaliseringsförsvarares. Den stenhårda konkurrensen som uppstår när många marknader blir en, har gjort de bästa spelarna och matcherna bättre. Att bevittna 90 minuter mellan Barcelona och Manchester City är att beskåda ett slags sportslig fulländning, lite som när Federer mötte Nadal i Wimbledon-finalen 2008. 

Man kan också invända att Boris Johnson och Macron och de andra politikerna som nu rasar är opportunister - för att inte tala om genomkorrupta Uefa och Fifa som huvudsakligen är rädda att tappa inflytande och intäkter. 

Framför allt kan man invända att fotbollsvärlden har betydligt viktigare saker att gå till storms mot, som att 6 500 gästarbetare tros ha dött under byggandet av arenor inför VM i Qatar 2022. 

Samtidigt ringar ju Gary Neville in den övervägande känslan rätt precist.

Toppfotbollen är lite som Zlatan. Den brukade vara charmig och autentisk. Numera framstår den mest som en överkommersialiserad parodi på sig själv.