Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Förr eller senare kommer vi tvingas att välja sida

Amerikanarna har tröttnat. Kineserna ska inte ges en millimeter.

När svenska företagsledare upprepar sitt mantra om handeln och friheten – fråga dem om H&M, Barcelona och Hongkong.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Världens rikaste fotbollsklubb Barcelona vill inte spela fotboll i H&M-kläder. Katalanerna fruktar kineserna, som bojkottar klädjätten över uttalanden om människorättsbrott i Xinjiang.

Hollywood-legenden Jackie Chan drömmer om att gå med i kommunistpartiet. Han räknas som världens näst bäst betalda filmstjärna och öste nyligen beröm över Xi Jinpings regim i kinesisk tv. 

Och i Hongkong stöder västerländska banker öppet den kinesiska säkerhetslagen som häromåret gjorde staden till ett lydrike över en natt. Friheten försvann, men kommersen går som tåget. Börsintroduktionerna är på vippen att slå nytt årsbästa. Finanshusen anställer i tusental. 

I 25-30 år fick vi höra att det skulle bli tvärtom. Handeln och kapitalströmmarna skulle leda till välstånd, välståndet skulle leda till frigörelse från förtryck – särskilt i Kina. Där fanns Hongkong som ledfyr. Det var idén. Den var bergfast, nästan som en järnlag.

En del håller fast vid den fortfarande. Fega inte ur nu, säger de, tappa inte hoppet; förr eller senare blir också Kina en demokrati. I långa loppet får de förmodligen rätt. Kina är ofattbart komplext, det går inte att kväva alla impulser hur länge som helst. Frågan är hur länge vi ska vänta och hur mycket vi är beredda att offra på vägen dit.

För mig är det i viss mån personligt. Jag bodde i Hongkong när det fortfarande var fritt. Alla förstod vartåt det barkade – det är en besynnerlig känsla att bo i en stad med ett slags slumrande dödsdom över sig – men få anade hur fort det skulle gå. 

När muntergökarna betonar de långa linjerna – hur välståndet och friheten liksom spelar på varandra – känns det som en uppmaning att åsidosätta den rätt formativa erfarenheten. Hongkongborna blev inte fattigare, dock ofriare. Handeln är mer omfattande än någonsin, men ungdomarna kastas i finkan och tusen personer om dagen flyttar därifrån. De väljer friheten. Kommersen, visade det sig, var ingen garanti för någonting. 

Ställ de obekväma motfrågorna.

I vilket fall har amerikanarna tröttnat. Kineserna kör helt enkelt på för hårt. Trump lade om politiken mycket kraftigt. Biden skruvar upp trycket ytterligare. Han ser geopolitiken som en existentiell kamp mellan demokratier och diktaturer i allmänhet samt USA och Kina i synnerhet. Produktionskedjor ska flyttas hem, även om det kostar. Kommunistpartiet ska inte ges en millimeter. 

Man kan diskutera för- och nackdelar med en sådan strategi, särskilt på EU-nivå, men Xi Jinping agerar i praktiken likadant och i slutändan är det supermakterna som bestämmer. Förr eller senare kommer vi att behöva anpassa oss och välja sida.

I Sverige kommer valet att framstå som givet – väst är väst – men faktum är att vi sedan ett antal år handlar mest med kineserna, och näringslivets föresatser är glasklara. Den ekonomiska integrationen ska fördjupas, beslutet att stänga ute Huawei från 5G-nätet var fel och kommer att stå svenska företag mycket dyrt.

Argumenten är och kommer att vara samma som alltid: handel bygger välstånd, fred och frihet. Det är idén. Den är bergfast, nästan som en järnlag.

När den upprepas, ställ de nödvändiga motfrågorna:

Fråga dem varför Kinas ekonomi är 40 gånger större än för 30 år sedan, men diktaturen den brutalaste på 50 år. 

Fråga dem om H&M och Barcelona. 

Fråga dem om Jackie Chan. 

Fråga dem om Hongkong.