Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Ebba och Morgan ger mig huvudvärk

Morgan Johansson, den store moralakrobaten på vänstersidan.
Foto: AMIR NABIZADEH/TT / TT NYHETSBYRÅN
Ebba Busch signerade sitt strafföreläggande med motiveringen att hon prioriterar ”det land jag tjänar”. Ädelt.
Foto: STINA STJERNKVIST/TT / TT NYHETSBYRÅN
Politikerföraktet sjönk till sin lägsta nivå under Reinfeldts tid vid makten.
Foto: ANNA-KARIN NILSSON

Somliga talar om vikten av att ha två tankar i huvudet samtidigt – Busch och Johansson har två åsikter. Är det så konstigt om folk kroknar?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I våras gick Tysklands Gröna om Angela Merkels kristdemokrater för första gången; nu sjunker partiet som en sten. Vändningen säger något viktigt om politik i praktiken. Den beror inte på att väljarna blev miljöpartister i april men ändrade sig i juni, utan på att partiledaren Annalena Baerbock avslöjats för upprepat fiffel. Vi intalar oss helst att sakfrågorna styr, men oftast skär ju det personliga så mycket djupare.

Forskarna är inne på samma spår. Åsikter i sak tenderar i själva verket att sitta rätt löst. Statsvetarna knådar om dem utan större svårigheter i sina experiment. Dygder som integritet är dock bergfasta. Uppfattas man vara gjuten i ett stycke, spelar det mindre roll vilken politik man driver. Likadant fast tvärtom om man är en fromlare.

Egentligen är det ganska intuitivt. Sakfrågor är svåra, särskilt numera. Är det bäst för klimatet om skogen brukas eller står? Ökar intäkterna om skatten sänks eller höjs? Det ständiga spinnet gör dem snudd på obegripliga: Har Sverige elöverskott eller elbrist? Är ojämlikheten hög eller låg? Man får lätt huvudvärk.

Dygderna, däremot, begriper vem som helst. Ta Nooshi Dadgostar. Hon rusade inte i mätningarna efter nådastöten mot regeringen därför att väljarna plötsligt började brinna för reglerade hyror eller fick ett sug efter avvecklad äganderätt. Det var för att hon inte slingrade sig. Fanns det ett sug efter något, så var det det.

Jämför med Ebba Busch. Hon signerade sitt strafföreläggande om grovt förtal med motiveringen att hon prioriterar sin tid och ”det land jag tjänar”. Ädelt. 

Men bara några månader innan framställde hon hustvisten i Uppsala som en principfråga av närmast nationellt intresse – det var en ”viktig del av att vara förtroendevald att man inte ger vika hursomhelst för ganska allvarlig utpressning”. Förresten hade hon inga planer på att ”lämna (sin motpart) i sticket” (?).

Då fanns tydligen all tid i världen. Sveriges problem var inte mindre. Man får huvudvärk.

Man kan tycka vad man vill om Reinfeldts politik, eftermäle och USA-böcker. Men han höll i varje fall stilen.

Böjningsmönstret är dessutom återkommande i politiken. KD vill sänka värnskatten, men Busch anklagar regeringen för att ”sänka skatten för de rikaste”. KD vill bygga ut vindkraften, men Busch rasar mot ”stålskogar av vindkraftverk som tvingas på svenskarna” på Twitter. Somliga talar om vikten av att ha två tankar i huvudet samtidigt. Busch har två åsikter. 

Eller ta för den delen Morgan Johansson, den store moralakrobaten på vänstersidan. Han kritiserade nyligen Ulf Kristersson för att beskrivit invandringen som en ”belastning” (”Det här är så fruktansvärt”). 

Så kan man förstås tycka, men i Ekots lördagsintervju i oktober framhöll samme Johansson att ”hela vår poäng är att Sverige genom sin (nya migrations)lagstiftning inte ska vara ett slags magnet för asylsökande”. Därefter skyllde han mycket tydligt det senaste decenniets höga invandring på Moderaterna. Varför då om man inte anser att den i vissa och viktiga avseenden utgör en belastning?

Den moraliska böjligheten är så flagrant att man blir vimmelkantig. Är det så konstigt om folk kroknar och politikerföraktet tilltar?

Det sjönk för övrigt under Reinfeldt-åren, kunde man läsa i SvD häromdagen. Min gissning är att det beror på de lättbegripliga dygderna. Man kan tycka vad man vill om den tidigare Moderatledarens politik, eftermäle, USA-böcker och olika uppdrag efter politiken. Men han höll i varje fall stilen. 

Det gick hem. 

Man fick inte huvudvärk.