Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

C-ungdomarnas förakt för facket är passé

Släpp nostalgin, ungdomar! Och läs fler ekonomiböcker.

Centerns ungdomsförbund nostalgitrippar med sitt fackliga förakt. De borde intressera sig mer för sin egen tid i stället för att lyssna på Annie Lööf anno 2005.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Fuck facken”, tycker C:s ungdomsförbund. De drog igång en mediekampanj på temat i dagarna. Tajmingen är magiskt dålig. Det beror i första hand på ett tidningsavslöjande och i andra hand på att den seriösa debatten om facken för länge sedan ömsat skinn.

Avslöjandet, i Dagens ETC, gäller arbetsförhållandena på Sveriges största nätapotek Apotea. Enligt 28 vittnen övervakas personalen på huvudlagret i Morgongåva med kameror, och när någon gör fel straffas folk i grupp. Vid ett tillfälle fick anställda inte lämna byggnaden förrän alla jobbat över i 2,5 timmar.  

Facket har kopplats in men fackklubb saknas. I styrelsen sitter för övrigt Amelia Adamo och finansprofilen Jonas Hagströmer. De har inte sagt ett knyst. 

Förhållandena på Apotea är ett förebud om en arbetsmarknad som ingen vill ha; folk som kan välja jobbar inte under sådana förutsättningar och framsynta entreprenörer driver inte verksamhet utefter dem. 

Det är därför en klar majoritet av svenska företag inte bara har, utan också gillar kollektivavtal och täckningsgraden är 90 procent. Det är därför Svenskt Näringsliv förhandlade med PTK och LO ända in i kaklet i oktober, trots att man hade solklara skrivningar i januariavtalet att falla tillbaka på. Och det är därför länder med vitt skilda arbetsmarknadsmodeller som USA och Frankrike drömmer om en svensk eller skandinavisk i stället för sina egna.

I Sverige har reallönerna stigit med 66 procent sedan 1995. I USA har de ökat med 12 procent sedan 1980.

Visst, man ska inte överdriva. S och LO sitter fortfarande ihop på ett sätt som för tankarna till för stora axelvaddar och Clock. 

Facken kan vara dysfunktionella som i Frankrike, där det strejkas 132 dagar om året och föreningarna har gräddfil trots att anslutningsgraden bara är 9 procent. 

Framför allt kan man med fullt fog hävda att Sveriges centrala problem är höga ingångslöner som tvingar invandrade utan kvalifikationer att gå sysslolösa eller värre. För den stora somaliska diasporan i Minnesota går det ganska bra. Det är inte en slump.

Men det är bra om man är rak om avvägningen. En avreglerad arbetsmarknad, eller i varje fall en med för svaga fackförbund, har andra kostnader. 

Ekonomiskt är logiken ganska enkel. Friska fack håller lönerna uppe. Det tvingar företag som vill förbli konkurrenskraftiga att investera i ny teknik, vilket leder till ökad produktivitet och i förlängningen välstånd för fler. 

Annat ska så klart också till: omställningsförsäkringar som uppmuntrar till arbete, bra skolor och högskolor, löner som inte drar ifrån produktiviteten på samma sätt som under 1970- och 1980-talen. 

Men lyckas man hålla den balansen är förutsättningarna ganska goda. I Sverige har reallönerna stigit med 66 procent sedan 1995. I USA har de ökat med 12 procent sedan 1980, trots att ekonomin vuxit med 85 procent. 

För vita män i den gamla mytomspunna, fabriksarbetande medelklassen har de i själva verket sjunkit med 13 procent.

Det är därför både Demokrater och Republikaner sneglar på oss medan vi sneglar på dem, och de namnkunnigaste 90-talsliberalerna i viktiga avseenden har reviderat. 

CUF borde lyssna mer på dem och mindre på Annie Lööf anno 2005.

Släpp nostalgin, ungdomar! Intressera er för er egen tid i stället.