Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Boomerhögern pratar strunt om klyftorna

Zlatan Ibrahimovic hade aldrig blivit miljardär på 90-talet – fråga Glenn Hysén.Foto: MATTEO BAZZI / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Peje Emilsson, medlem av Ratioakademien, vill göra svenska fängelser privata.Foto: CORNELIA SCHAUERMANN

Ett gäng företagsprofiler hoppas att Sverige ska bli möjligheternas land. Men varför vill de då ta rygg på länder med färre klassresor?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

I Agenda härom helgen dryftade högerliberalen Karin Svanborg-Sjövall och socialdemokraten Lisa Pelling regeringens stora jämlikhetsutredning. Den kom i augusti, men debatten hade lika gärna kunnat äga rum för 10 eller 20 år sedan. 

Upplägget är alltid samma. Programledaren undrar om växande klyftor är ett problem. I regel inte, tycker högern, det ska löna sig att arbeta. Absolut, svarar vänstern, höj skatten. 

Därefter framhåller vänstern att Sverige har fler miljardärer per invånare än USA. Högern kontrar att svenska inkomstskillnader ännu är små i ett internationellt perspektiv. 

Det luriga är att båda sidor har rätt. Det tradiga är att de lyckas dra fel slutsatser ändå.

Den enkla sanningen är att Sverige har blivit mer ojämlikt de senaste 30 åren. Delvis som en följd av politik, men främst på grund av globaliseringen. Ökad invandring från fattigare länder har vidgat klyftan mellan botten och resten. Och globala marknader har hjälpt toppen att dra ifrån. 

Zlatan Ibrahimovic hade aldrig blivit miljardär på 90-talet – fråga Glenn Hysén – och Daniel Ek hade inte haft råd med en 65-miljonersvilla i Djursholm om Spotify bara nått 10 miljoner svenskar. Villor i Djursholm hade för övrigt inte kostat 65 miljoner.

Samtidigt är Sverige fortfarande ett av världens mest jämlika länder enligt det mest konventionella måttet, ginikoefficienten. Det beror framför allt på att vi har jämförelsevis höga skatter och hyfsat generösa socialförsäkringar. 

Ungefär här någonstans går båda sidor vilse. 

Socialisterna drömmer om att återskapa Sverige 1980 genom radikal omfördelning, men det är fria fantasier av ovan nämnda skäl. 

Zlatan Ibrahimovic hade aldrig blivit miljardär på 90-talet – fråga Glenn Hysén – och Daniel Ek hade inte haft råd med 65-miljonersvillor i Djursholm om Spotify bara nått 10 miljoner svenskar.

Liberaler vill i stället jämna ut livschanser – det är trots allt vad liberalism handlar om – men är på sitt sätt också fast i en annan tid.

Det illustreras med precision i en ny skrift från Ratioakademien, ett gäng näringslivsprofiler runt 70 med försänkningar i Moderaterna. 

I den lanseras begreppet ”rättvis ojämlikhet”, ungefär att det ska löna sig att arbeta och spara, och diskuteras hur Sverige ska bli ”möjligheternas land”. 

Svaren – som förs fram i form av ett återgivet rundabordssamtal – är i grova drag fler friskolor, låg bolagsskatt och att ”outsourca drift av fängelser”. 

Det är hela är ganska genant, dels för att det är så proppmätt, men mest för att nästan ingen hänsyn tas till empirin. 

Den är möjligen obekväm, men i själva verket solklar: den sociala rörligheten är större där inkomstskillnaderna är mindre. Sverige är världens fjärde lättaste land att göra klassresa i, enligt både World Economic Forums index och OECD:s.

Länder vars samhällsmodeller ligger närmare den Ratioakademien drömmer om – Kanada, Australien, Irland, Storbritannien, USA – återfinns på plats 14, 16, 18, 21 och 27 (WEF). 

Är det klassresorna man månar om framstår det som obetänksamt att ta rygg på länder där färre görs.

Kopplingen mellan klyftor och klassresor dominerar i själva verket den internationella ekonomiska debatten, inte minst för att de har blivit så svåra att göra i USA. Det borde intressera pro-businesshögern mer. 

Skälet är enkelt. ”Liberalism utan social rörlighet funkar inte”, som Karin Svanborg-Sjövall noterat. 

Självklart bör liberaler bry sig om ekonomisk ojämlikhet.