Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Bakom barnvagnen har jag blivit småborgerlig

Bebis på vift.
Foto: FOTOGRAFERNA HOLMBERG / TT NYHETSBYRÅN

Att skaffa barn är att teckna ett nytt och mycket ingående kontrakt med samhället. Plötsligt är man investerad i allt.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Det hävdas ibland att den politiska polariseringen främst är en motsättning mellan olika personlighetstyper. Vissa jagar nya intryck, andra föredrar fastare konturer. Jag vet inte hur väl det där stämmer, bara att jag brukade tillhöra grupp ett. 

Jag bodde utomlands i ungefär sju år, mest i Frankrike och Storbritannien men också några månader i Tunisien och ett drygt år i Hongkong och trivdes för det mesta mycket bra. 

Som hyfsat välavlönad utlänning lever man på ett lite speciellt sätt utanför samhället, vilket ger vissa insikter. 

Man uppfattar det roliga i att kinesiska kolleger rapar framför datorn men misstycker när svensken snyter sig, inser att många tunisier har svårt att acceptera det liberala benet i liberal demokrati, och lär sig att otrevliga fransmän uppskattar om man käftar emot. 

Men man har också minimal kontakt med centrala samhällsfunktioner som skolan och vården, och man har egentligen inga förpliktelser utom mot möjligen sin karriär. Man för en hyperindividualistisk tillvaro och därför ganska grund. 

Efter ett tag började jag längta efter de fastare konturerna och flyttade hem. Fick in en fot på arbetsmarknaden och träffade min fru. I augusti blev vi föräldrar och sedan dess iakttar jag hur mina egna perspektiv sakta men obönhörligt förskjuts. 

Det beror säkert en del på åldern, men helt klart mest på ungen. Världen ser mycket annorlunda ut med barn, den är som gjord för personlighetstypgrupp två.

Det började på BB. Jag körde dit fort men därifrån ungefär som om vi transporterade sprängdeg. Man spänner fast i många moment. Pappa påpekade att bebisen var lika ömtålig innan (sant!) och att ”vi stoppade din bror i en korg” och körde ner till Frankrike ”nästan direkt”. Jaha, men vi tillämpar försiktighetsprincipen. Har du spänt fast sprängdegen? Den ska sitta mycket noga.

Världen ser mycket annorlunda ut med barn. Den är som gjord för personlighetstypgrupp två.

Barnvagnspromenaderna följer ungefär samma mönster. Gärna några steg före, om man inte rullar, för att lägesbedöma. Fyllona i parken är helt klart orosmoment. Är killarna i huva på pendelstationen beväpnade? Givetvis tar jag en kula, älskling. Vilken skola ska han gå i? Har du klämt alla ören du kan ur föräldrapenningen? Den är sjukpenningsgrundande. 

Att få barn, går det upp för mig, är själva motsatsen till att flyta ovanpå i utlandet. Det är kort sagt att teckna ett nytt och mycket ingående kontrakt med samhället där man bor. Plötsligt är man investerad i allt på ett rätt utmattande sätt. 

Man märker det när man läser tidningen om pedofiler i Gagnef, smältisar i Arktis och presidenten i USA. Men mest i frågor som ligger närmare, som man brukade kunna hålla ifrån sig. Rapporteringen om förnedringsrån drabbar en inte längre främst på ett principiellt plan, utan på ett känslomässigt och praktiskt. Kan vi bo där vi har tänkt och har råd eller kommer ungarna få stryk då? 

Samma sak med skjutningarna – var det inte här de mejade ner någon? Jag vet att det var Viksjöleden – och så klart skolan. 

Dagens industris politiska redaktör PM Nilsson skrev nyligen att det inte är den utbildade medelklassens ansvar att avhjälpa skolsegregationen, eftersom den främst har fokus på att de egna barnen ska kunna hävda sig i den internationella konkurrensen i framtiden. På ett principiellt plan håller jag fortfarande inte med, men jag vet ju att det är sådana som mig han beskriver mycket träffsäkert. 

Jag har ju sett den där världen, i varje fall en del av den. Och jag vill ju att min unge ska ha chans att göra samma sak.