Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Arvid Åhlund

Absurt att staten är skogens stora skurk

Statliga Sveaskog far fram lite som man vill.
Foto: ALEX LJUNGDAHL

Sverige klarar inte sina egna mål för skogspolitiken. Det beror delvis på statens egna skövlingar.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

70 procent av Sverige är skog, mest tall och gran. Går man ut i den är det nästan alltid i granskog. Träden står i täta rader eftersom skogen egentligen är en plantage. Endast några promille urskog finns kvar, mest i fjällen. 

Resten brukas, i ständigt ökande omfattning. På hundra år har virkesvolymen nästan fördubblats, sedan mitten av 1900-talet har 60 procent av den svenska skogen kalhuggits och i dag görs en anmälan om avverkning i snitt var nionde minut. 

Det låter brutalt, men kan i själva verket vara positivt ur klimatsynpunkt. 

Hus i trä är klimatsmartare än hus i betong. Biobränsle gjort på grenar och andra restprodukter kan minska användningen av fossila drivmedel och därmed utsläppen. Och i Sverige planteras två nya träd för varje avverkat, vilket gör att skogen fortsätter att binda koldioxid och därmed bidrar till att bromsa klimatförändringarna.    

Samtidigt är det lätt att man missar träden för skogen. Svensk biomassa används oftare till pappmuggar än skyskrapor. Engångsprodukter bränns ganska omgående, varför koldioxiden släpps ut i alla fall. Och tätare skog binder inte nödvändigtvis mer utsläpp. Gamla träd med djupa rötter och långa svamptrådar är i regel effektivast, varför Sverige bland annat förbundit sig i EU att bevara fler av dem.  

Industrin och Centerpartiet varnar i princip att EU-målen riskerar att göra Sverige till ett stort naturreservat för belgiska turister, men det är överdrivet. Den totala andelen skyddad skog i Sverige uppgår till drygt 8 procent. 

Skogspolitiken är en ständig balansakt mellan viktiga intressen som äganderätten, bevarandet av viktiga och vackra arter, klimatet och tillväxten. Men i den mån politiken tagit parti är det knappast för klimativrarna, i varje fall inte i praktiken.

Ett statligt bolag borde givetvis föregå med gott exempel – inte vara klassens värsting.

Den stora skogsutredningen som kom i november illustrerar det väl. Den föreslår i princip en utvidgning av frihet under ansvar – grundbulten i den svenska skogspolitiken som går ut på att skogsägarna själva tar ansvar för att lagen följs och de politiska målen nås. 

Det är rimligt – majoriteten av svensk skog ägs av småbrukare som gallrar och sköter sin skog med den äran. 

Men det kräver också att tillsynen fungerar. I själva verket gör Skogsstyrelsen inte ens hälften så många inspektioner på plats som för 10 år sedan, avslöjade DN i ett reportage i måndags. Och inom kort kommer man att sluta inventera känsliga nyckelbiotoper. 

Parallellt – och mycket anmärkningsvärt – fortsätter framför allt statliga Sveaskog, som äger och avverkar mest skog i landet, att fara fram lite som man vill. För några år sedan skövlade man träd i vackra Ore i Dalarna, ett av få områden där urskog fortfarande finns. I maj avverkade man vid flera tillfällen utan att anmäla, vilket lagen kräver. I två av fallen rörde det sig om skyddsvärd skog, enligt DN

Och i juni var bolaget på vippen att avverka flerhundraåriga träd igen, tills protester satte stopp.

Det är absurt. Skogspolitiken har stark laddning och ett statligt bolag borde givetvis föregå med gott exempel – inte vara klassens värsting. För varför ska småbrukare som sliter för att möta skogsmålen bry sig när självaste staten struntar i dem? 

Egentligen ringar det in regeringens skogspolitik ganska bra. 

Den tycks i praktiken gå ut på att ställa upp vackra mål som staten är dålig på att möta eller mäta men uppenbarligen rätt bra på att bryta.