Det brukar sägas att det är bättre att omfamna konvertiter än att jaga kättare.
Det är en klok devis. Socialdemokraterna bör därför ha en eloge för att man trots sitt tidigare hårdnackade motstånd nu ser ut att leda Sverige in i Nato. Ett sådant beslut skulle gynna svensk säkerhet.
Men att S-regeringen så abrupt byter position riskerar ändå att skapa ett demokratiskt underskott. Medborgare som trodde på partiets försäkringar om att Sverige aldrig någonsin skulle överge alliansfriheten kan med visst fog känna sig både svikna och förvirrade.
Den känslan skulle kunna dämpas om S-företrädare öppet erkände att det var en felbedömning att inte – som Finland – hålla en dörr till Nato öppen om det säkerhetspolitiska läget skulle förändras.
Försvarsminister Peter Hultqvist gör tvärtom. I en radiointervju på tisdagsmorgonen började han plötsligt, och med samma dundrande självförtroende som alltid, framhålla de stora militära fördelarna med Nato. Inget konstigt med det, lät han förstå, för det finns ju ett före och ett efter Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari.
– Man måste vara reellt tondöv om man inte förstår dessa förändrade förutsättningar, sa Hultqvist.
Det är att föredra framför politiker som mitt i en handbromssväng envist hävdar att de alltid haft rätt.
Problemet är bara att historieskrivningen är felaktig. Även långt efter det att bomberna börjat falla över Kiev, Mariupol och Charkiv fortsatte Socialdemokraterna att hävda att Sverige aldrig skulle gå med i Nato. Det vore rentav extra dåraktigt att göra det mitt under pågående krig, hette det.
Det är välkommet att försvarsministern nu öppet redogör för de försvarspolitiska fördelarna med ett medlemskap i Nato. Men allt det han sa var ju sant även före kriget i Ukraina. Det är lättare att försvara Norden om alla de nordiska länderna är Nato-medlemmar. Det blir billigare om vi ingår i en försvarsallians. Och med Sverige i Nato skulle skyddet av Baltikum stärkas.
Att socialdemokratisk alliansfrihet tydligen förutsätter fred för att fungera är inte ett särskilt övertygande argument för varför Sverige så länge har avstått från de uppenbara vinsterna med att gå med i försvarsalliansen.
Självklart ser Peter Hultqvist heller ingen anledning att avgå, trots att han så sent som i november garanterade S-kongressen att han som försvarsminister ”definitivt aldrig” skulle medverka till ett svenskt Nato-medlemskap. Okej, men varför ska vi då lita på Hultqvists ord i framtiden?
De senaste två mandatperioderna har det gått inflation i politiker som erkänner att de varit ”naiva” om allt från invandring till brott och terrorism. Men det är faktiskt att föredra framför politiker som mitt i en handbromssväng envist hävdar att de alltid haft rätt.
Ofelbare Hultqvist borde visa lite ödmjukhet.