Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Aron Lund

Fly inte ansvaret för flyktingarna

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Man kan prata hur mycket som helst om Bashar el-Assad, Fria syriska armén och al-Qaida. Men man kan inte prata för mycket om Syriens flyktingar.

Det är svårt att få något grepp om siffrorna. Två miljoner människor har flytt Syrien och närmare fem miljoner är internflyktingar inne i landet. Snart har var tredje syrier tvingats lämna sitt hem.

Att krisen i Syrien skulle leda till massflykt gick att förutse från revolutionens början, våren 2011. Hjälporganisationerna skrek ut varningar, men ansvariga politiker viftade bort frågan - deras beredskap var god.

När antalet flyktingar började öka på allvar under sommaren 2012 visade sig omvärlden ändå vara mycket illa förberedd. Det fanns inte skymten av det slags infrastruktur och planering som hade behövts för att hantera alla flyende.

Och nu betalar sju miljoner syrier priset.

 

Att miljontals människor drivits ut ur sina hem och svepts samman i tältläger längs Syriens gränser innebär inte bara ett enormt mänskligt lidande. Det fördjupar också klyftorna i landet.

Vare sig de flyr för att ekonomin kollapsat eller för att undkomma bomber, söker sig människor naturligt nog till de områden och flyktingläger som känns säkra - de som domineras av den egna folkgruppen. Resultatet är en långsam etnisk rensning.

Flyktingkrisen håller dessutom på att sänka minst två av Syriens grannländer. I lilla Libanon är nu var femte invånare syrier, och det verkar bara vara en tidsfråga innan landet slutgiltigt sugs ner i Syriens malström av religiöst våld.

I Jordanien har flyktinglägret Zaatari blivit en av landets största städer, fylld enbart med hemlösa syrier.

Eftersom FN saknar pengar och personal, och lägret huserar dubbelt så många flyende som det byggdes för, håller Zaatari på att driva ut ur myndigheternas kontroll. Organiserad brottslighet, islamister och rebellgrupper fyller tomrummet.

Allt är förstås ännu värre för de flyende inne i Syrien. Där finns inget FN, man saknar både mat och tält, och väntar nu på epidemier efter vaccinationsprogrammens kollaps - allt medan bomberna faller.

Om läget verkar tröstlöst i dag, är det inget mot hur det kan bli. En storoffensiv av någon sida mot det belägrade Aleppo kan lätt sända ännu en halv miljon i panik mot turkiska gränsen.

 

Förvärrade strider i södra Syrien, Damaskus eller kustområdet kan tvinga Libanon och Jordanien att ta emot hundratusentals nya flyktingar, kanske en miljon till, på ingen tid alls. Och om regimen plötsligt kollapsar vet ingen vad som väntar.

Flyktingkrisen är redan en ohygglig humanitär tragedi. Men den är också ett politiskt problem, som kan förlänga och försvåra konflikten och som på längre sikt kommer att destabilisera inte bara Syrien, utan hela regionen.

Irak, Libanon, Jordanien och Turkiet behöver hjälp för att klara sig genom detta. De behöver politiskt, tekniskt och framför allt ekonomiskt stöd, och hjälp att patrullera sina gränser - och de måste få dela flyktingbördan med andra stater.

Får flyktingarna och Syriens grannländer inte den hjälp de behöver i dag, kommer världens rika stater likväl tvingas ge den i morgon. Men räkna med att priset då har blivit många gånger högre, i både pengar och i människoliv.