Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Aron Lund

Demokrati under press

Det brukade vara en unik begivenhet vart fjärde år. Men fria val i Mellanöstern är inte längre så sällsynta som de brukade vara.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Sedan 2011 har hederliga omröstningar hållits i såväl Turkiet som Tunisien och Egypten - ja, till och med Libyen har doppat tårna i det demokratiska vattnet, men beter sig nu som något av en badkruka.

Israel är med andra ord inte längre Mellanösterns enda demokrati, men det förblir den äldsta och den mest välfungerande. Eller i alla fall den minst dysfunktionella.

Sedan den judiska staten bildades i ett blodigt inbördeskrig på fyrtiotalet har den varit en demokrati. Visserligen med allvarliga brister, främst en omfattande diskriminering mot den arabiska minoriteten, men ändå med sin frihetliga kärna intakt. Sittande regering har verkligen kunnat röstas bort, och det har skett gång på gång. De nystöpta arabiska demokratierna stapplar från kris till kris, men Israels politiska system verkar inte vara på väg att braka samman riktigt än.

Däremot på lite sikt.

 

De sista opinionsmätningarna inför dagens val i Israel placerar premiärminister Benjamin Netanyahu och hans allians av bosättarhökar och nyfascister långt före alla rivaler. Om Netanyahu bjuder in högerfältets övriga hopskrap av ultranationalister och bokstavstroende, så borde det räcka gott och väl till ett nytt regeringsmandat.

En mer politiskt anständig center-höger-koalition vore kanske också möjlig, men den skulle inte stå stadigt. Oavsett hur marigt det blir för Netanyahu att regera med stöd av ytterhögerns vildhjärnor, vore det värre för honom att ha dem i opposition.

Detta är vad 45 år av ockupation har gjort med Israel. Demokratins spelregler respekteras fortfarande, men det är nu i princip omöjligt att styra landet utan stöd från ett växande block av antidemokrater. På lång sikt kan det inte hålla.

 

Under de senaste åren har extremisterna trappat upp sin hets mot ickejudiska minoriteter, både araber och afrikanska invandrare. Lika oroande är attackerna mot de institutioner som i över 60 år försvarat den israeliska demokratin mot dess inre demoner. Nu står inte bara politiska motståndare och oönskade raser i extremhögerns skottglugg, utan också rättsväsendet, människorättsorganisationerna och den fria pressen.

Man har redan börjat stifta lagar för att beskära fredsaktivisternas yttrandefrihet och försvåra demokratibistånd från utlandet, och i Knesset pågår en hård kampanj mot högsta domstolens oberoende. I ett land utan egentlig grundlag är den en av mycket få institutioner som kan tygla populistiska och maktfullkomliga majoriteter. Försvagas högsta domstolen, försvagas därför hela den israeliska demokratin.

 

Nej, ingenting ändras just i dag. Israel kommer att vara Mellanösterns mest välfungerande demokrati även i morgon, även nästa år, säkert många år därefter. De demokratiska traditionerna är trots allt djupt rotade i denna unga stat, och högerextremisterna är än så länge inte starka nog att styra själva.

Men ge dem några val till i samma stil, och vi får se hur det går.

Det finns nämligen en gräns för hur länge en demokrati klarar att ha populister, rasister och religiösa fanatiker i regeringsställning. Länder som Ungern och Israel är sakta men säkert på väg att visa oss exakt var den gränsen går.