Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Aron Lund

Aron Lund: Irak på väg mot nytt krig

Nog för att rubrikerna från Mellanöstern ofta kan kännas deprimerande välbekanta.

Men det är ändå med ett särskilt slags hopplöshet man hör varningarna växa om ett nytt Irakkrig.

Den 20 mars 2013 är det tio år sedan George W Bush, Tony Blair och en handfull lika omdömeslösa allierade valde att invadera Irak, i suveränt förakt för å ena sidan folkrätten, å andra sidan folkopinionen. Bush och Blair lovade att raskt störta Saddam Hussein, för att därefter upprätta en blomstrande irakisk demokrati som kunde inleda befrielsen av övriga regionen.

Och om man lägger fram saken på det viset kan man ju säga att de lyckades med hälften.

Inom ett par år stod det klart att Irakkriget hade utvecklats till 00-talets värsta internationella fiasko, med konsekvenser och kostnader som fortfarande i dag inte blivit helt klarlagda.

Hur mycket kostade kriget? Hundratals miljarder dollar, men ingen verkar riktigt veta.

Hur många dog? Åtminstone ett par hundratusen människor, och det är likadant där.

Bara en sak är säker, att historieböckerna lär datera början på USA:s globala nedgång som supermakt till ungefär den dagen: 20 mars 2013.

Efter USA:s reträtt i december 2011 verkade det äntligen vara över. Amerikanska soldater dör inte längre dagligen, och den fortsatta blodspillan irakier emellan har av någon anledning inte lockat världspressen.

Men problemen var inte lösta. Den irakiske premiärministern Nouri al-Maliki har efter USA-styrkornas uttåg lutat sig allt tyngre på sina egna shiamuslimska anhängare, och på alliansen med det likaledes shiitiska grannlandet Iran.

Han har sänt polisen efter sunnitiska politiker, och svikit överenskommelser om att integrera sunnitiska ex-motståndsmän i säkerhetsstyrkorna.

I december utbröt demonstrationer mot Malikis styre i Ramadi i Anbarprovinsen, efter mönster från revolterna i övriga Mellanöstern. Manifestationerna spred sig snabbt genom de övriga stora städerna i det sunnitiska västra Irak. Protesterna har huvudsakligen varit fredliga, men i slutet av januari sköt armén ihjäl flera invånare i staden Falluja. Sker det fler sådana övergrepp är risken stor att protesterna urartar i väpnat våld.

Västra Irak är den gamla motståndsrörelsens kärnområde. Här finns alla de vapen och erfarenheter som behövs för att snabbt återuppta motståndet, om man inte kan nå en kompromiss med Malikiregimen.

Samtidigt sipprar kaoset in i västra Irak från grannlandet Syrien. Gränsen mellan länderna är ett gammalt kolonialt streck i sanden, draget mellan beduinklaner som är mer lojala mot varandra än mot någon regering.

2003 smugglade syrier vapen till den sunnitiska gerillan i Irak, nu smugglar irakier lika entusiastiskt vapen till den sunnitiska gerillan i Syrien.

Den ledande motståndsgruppen i östra Syrien har i själva verket sina rötter i irakiska al-Qaida, och leds i dessa områden av en irakisk jihadist som tidigare slogs mot USA.

Man har redan drivit bort syriska armén från gränsposteringarna.

Skulle västra Irak rasa tillbaka i inbördeskrig, försvinner även den andra sidan av gränsbevakningen, och de två konflikterna kan smälta ihop till ett enda okontrollerbart bälte av krig och kaos från Damaskus till Bagdad.

Tio år efter de första bombräderna mot Irak återstår en del arbete med den där demokratiseringen.