Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Aron Lund

Alla väntar på Washington

”Poff”, sa John Kerry, ”så hade liksom ögonblicket passerat och nu är vi där vi är”.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den amerikanske utrikesministern talade från hjärtat, eller i alla fall inte efter manus, inför senatens utrikesutskott. Han beskrev hur hans förhandlingar med israeler och palestinier hade brakat samman – igen.

Den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu hade lovat Kerry att han skulle frige en grupp palestinska fångar, men struntade sedan i den överenskomna tidsplanen.

Datumet kom och gick. Palestinierna konstaterade att Netanyahu hade brutit sitt löfte och svarade med att söka medlemskap i ett antal FN-organ, vilket de hade lovat att låta bli så länge Israel fullföljde sin del av planen. Israel hämnades med en stor satsning på att få in fler judiska bosättare på ockuperat område.

Och ”poff” – så hade fredsprocessen gått upp i rök ännu en gång.


Albert Einstein lär ha definierat vansinne som att göra samma sak om och om igen men förvänta sig nya resultat. Om man använder sig av den definitionen är det varken israeler eller palestinier som framstår som mest vansinniga, utan snarare en lång rad amerikanska presidenter och utrikesministrar.

Ända sedan fredsprocessens början har USA försökt med samma recept, igen och igen och igen.

Det enda som har ändrats är namnen på de olika förhandlingsrundorna och fredsplanerna, från Madrid 1991 till Oslo 1993, Wye River 1998, Camp David 2000, Taba 2001, färdplanen för fred 2003, Sharm el-Sheikh 2005 och Annapolis 2007.

Någon fred har det aldrig blivit, bara ett evigt processande – vilket passar Israel fint. Så länge förhandlingarna pågår kan ockupationsmakten fortsätta utvidga sitt territorium och bygga bort förutsättningarna för palestinsk självständighet.

 

Markstöld har länge varit en av Israels högst prioriterade statliga verksamheter, men den nuvarande regeringen verkar fast besluten att sätta något slags rekord i bosättningspolitiken. Under 2013 påbörjades mer än dubbelt så många nybyggen på ockuperad mark som 2012.

Nu bor mer än en halv miljon bosättare på Västbanken, inklusive i den ockuperade östra delen av Jerusalem. Nästan hälften av dem har flyttat dit sedan 1993, när den så kallade fredsprocessen påbörjades.

Vad USA har gjort under alla dessa år? Lagt sammanlagt tretton veton i Säkerhetsrådet för att skydda Israel mot påtryckningar från FN.

Barack Obama försökte byta linje. När han tillträdde 2009 krävde han en tillfällig paus i bosättningsutbyggnaden, men fick blankt nej från Netanyahu.

Istället för att spänna supermaktsmusklerna smet Obama ur striden med svansen mellan benen, ovillig att utmana Israels hejarklack i den amerikanska kongressen – och snart var allt åter vid det gamla.

Netanyahu fick göra precis som han behagade, och så länge han låtsades förhandla skulle USA låtsas tro på det.


Således har John Kerry under hela våren åkt skytteltrafik mellan Washington och Jerusalem för att fortsätta fredsprocessa, utan att förutsättningarna förflyttat sig en millimeter på marken.

Som det plötsligt skulle dyka upp en lösning, om Kerry bara lyckades få israeler och palestinier att vara oense runt samma bord tillräckligt länge. Som om det första steget mot en fredlig lösning skulle kunna tas i Jerusalem eller Ramallah.

Det alla väntar på är ju att någon ska våga ta det steget i Washington.

Annars – poff.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!