Äntligen lämnar MP – det här bör S göra

Magdalena Andersson (S) valdes som väntat till statsminister på måndagen.
Foto: DUYGU GETIREN / TT / TT NYHETSBYRÅN
Miljöpartiets sorti ur regeringen ger nya möjligheter.
Foto: ANDERS WIKLUND/TT / TT NYHETSBYRÅN

En ren S-regering ger möjlighet till en omstart på viktiga områden som elförsörjningen, brottsligheten och migrationen. Magdalena Andersson bör ta vara på den.

Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.

Länge såg det ut som att Socialdemokraterna skulle gå in i valrörelsen 2022 med två sänken. Stefan Löfven hade haft svårt att entusiasmera väljarna en tredje gång. Än mindre förtjusning väcker koalitionspartnern Miljöpartiet hos väljarkåren.

Nu kommer i stället S att gå till val med en ny partiledare – Magdalena Andersson – som leder en ren S-regering. Det är en betydligt bättre utgångspunkt för S, trots förra veckans förnedrande tumult. Men det är också bättre för Sverige.

Miljöpartiets insats ska inte svartmålas rakt igenom. Det var exempelvis en avgörande insats att MP lyckades driva igenom ”The Swedish Proposal” 2018 som höjde priset på koldioxid inom EU:s utsläppshandelssystem. Den bedriften har MP inte fått tillräckligt erkännande för i debatten. Det har också varit bra med MP som motvikt till Centerpartiet i frågor som rör skogen och strandskyddet. 

Men på många andra områden har MP:s inflytande varit djupt destruktivt. Här finns nu en chans till omstart för Magdalena Anderssons kommande regering. 

Det kommer att bli en historiskt svag minoritetsregering, som mycket väl kan förlora slaget även om vårbudgeten. Det hindrar dock inte att Andersson kan bygga majoriteter till höger för att ta itu med flera allvarliga samhällsproblem. 

Ett första sådant är elkrisen där MP:s irrationella motstånd mot kärnkraft har försatt Sverige i en mycket pressad situation. Det finns ingen quick fix på detta problem, men ju förr man lägger om energipolitiken desto bättre. Det behövs mer planerbar kraft i södra Sverige – inte svajiga gröna visioner som hotar både klimatomställningen och driftsäkerheten.

Migrationspolitiken är ett annat område där S plötsligt har fått stort handlingsutrymme. Ett exempel är arbetskraftsinvandringen, där både S och M ser stora behov av att städa upp bland allt fusk och utnyttjande. Frågan är dessutom nyligen utredd. Det är bara att sätta sig ner vid förhandlingsbordet och göra upp.

Samma sak gäller kriminalpolitiken. Utan Miljöpartiet som bromskloss borde det gå att komma framåt i en hel del frågor som rör alltifrån identitetsfusk, överdriven integritetshänsyn, sekretesshinder, utvisning på grund av brott med mera. 

Tiden är visserligen knapp med drygt nio månader kvar till nästa val. Nya lagförslag kräver beredning, vilket är en tidskrävande process. Fokus för den nya S-regeringen behöver därför ligga på att plocka fram sådant som har begravts i byrålådor, skriva in nya prioriteringar i regleringsbreven till myndigheterna och ge Sverige en tydligare röst i EU-sammanhang (exempelvis att förorda att kärnkraften ska vara en del av EU:s taxonomi).

Socialdemokraterna får nu chansen att bekänna färg. Kanske visar det sig att problemet inte bara var ett obstruerande MP, utan att oviljan att vända på alla stenar även kommer inifrån S självt.