Elstöd, Erdoğan, inflation, bensinpriser och ålfiske. Regeringen har fått en tuff start både i medierna och i opinionen. Men i vår tids viktigaste fråga har statsminister Ulf Kristersson (M) verkligen levererat under de 100 första dagarna: Ukrainapolitiken.
Ingen fråga är viktigare – för Sverige, Europa och vår gemensamma framtid. Kampen för frihet och demokrati står på den ukrainska slätten. Att stödja det ukrainska folket och dess försvar är det bästa vi kan göra också för svensk säkerhet.
Sedan den lågmält kompetente Pål Jonson (M) tog över försvarsdepartementet från Peter Hultqvist (S) har det militära stödet till Ukrainas försvar mer än tripplats, och det som sades vara omöjligt – att skicka det världsledande artillerisystemet Archer – är nu på gång.
S-regeringen sa i början av kriget först blankt nej till att exportera vapen till Ukraina och skickade sedan skyddsutrustning och lätta vapen. Kristerssonkoalitionen var däremot glasklar redan innan Ryssland anföll Kiev 24 februari i fjol. Då drev man Anderssonregeringen framför sig – nu driver Sverige på för att västländerna inte ska svikta i stödet, utan tvärtom skruva upp det.
Den nya regeringen har bistått Ukraina med både lätta och tunga vapensystem. Det senaste paketet med löfte om Archers, pansarvärnsroboten NLAW och hela 50 stycken stridsfordon 90 gav eko även internationellt. Sveriges bidrag lyftes fram av den amerikanske försvarsministern som en viktig del i ett ”mycket kapabelt paket” som kan hjälpa Ukraina att nå framgångar på slagfältet.
I den fråga som är avgörande för vår tid har man agerat rätt, snabbt och resolut. Det borde vara en källa till stolthet för Sverige.
Sveriges militära stöd till Kiev har med andra ord lagts om radikalt sedan maktskiftet. Nu lovar försvarsministern dessutom att undersöka om Sverige även kan skicka stridsvagn 122 (även kallad Leopard 2).
Även det humanitära stödet kommer att öka kraftigt under året. En stor del av biståndsbudgeten ska gå till Ukraina, som blir det största mottagarlandet. Pengarna ska användas till återuppbyggnad, krishjälp till civila och för att kunna ställa krigsförbrytare inför rätta.
Att på så vis flytta Sidas fokus till krigsoffer i vårt närområde har fått kritik. Men det är rätt val – när vår egen kontinent skakas av krig har vi ett särskilt stort ansvar att hjälpa.
Hade den omläggningen varit möjlig om regeringen i stället lutat sig på Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som i grunden är obekväma med svensk vapenexport och som heller inte vill se ett svenskt Natomedlemskap?
Regeringen Kristerssons första 100 dagar var inget frivarv. Men i den fråga som är avgörande för vår tid har man agerat rätt, snabbt och resolut. Det borde vara en källa till stolthet för Sverige.
Ukrainas frihetskamp är vår.