Anna Dahlberg
En långsiktigt hållbar migrationspolitik – så hette migrationskommitténs betänkande, som regeringen skickade ut på remiss i höstas. Nu skulle det vara slut på dramatik och tillfälliga lagar på invandringens område.
Men en mer rättvisande arbetsrubrik på den invandringspolitik som den rödgröna regeringen håller på att ta fram vore: ”en kortsiktig och ohållbar migrationspolitik”.
Återigen visar det sig att det lilla fyraprocentspartiet Miljöpartiet har fått ett avgörande inflytande över politikens inriktning, precis som de gröna har haft under hela det senaste decenniet.
I ett tillägg till det ursprungliga betänkandet föreslår regeringen en ny humanitär skyddsgrund, som är den mest vittgående i modern tid. Det som främst sticker ut är att även vuxna som har vistats i landet under lång tid – illegal vistelsetid räknas av allt att döma också in – ska kunna få stanna av särskilt ömmande skäl. Enda förbehållet är att personen i fråga ska ha haft ett uppehållstillstånd av något slag tidigare och fått ”en särskild anknytning” till Sverige.
Förslaget är rimligen tänkt att fungera som en smygamnesti åt de ensamkommande från Afghanistan. Men frågan är om inte de rödgröna har skjutit sig själva i foten i så fall.
Många av de ensamkommande som omfattas av gymnasielagen har nämligen gällande utvisningsbeslut i botten och kan därför inte lämna in någon ny asylansökan förrän det beslutet har preskriberats efter fyra år. Därav Migrationsverket försynta undran i remissvaret om gruppen trots detta ska kunna prövas mot den nya lagen?
Det finns dock gott om andra som kan lämna in en asylansökan i hopp om att få stanna i Sverige av humanitära skäl, såsom före detta utländska studenter, arbetskraftsinvandrare med flera. Var det verkligen avsikten, S och MP?
Vad som kommer att krävas för att anses ha utvecklat en ”särskild anknytning” till Sverige är oklart i dagsläget. Den frågan lämnar de rödgröna över till domstolarna, vilket bland andra Migrationsverket invänder mot i sitt remissvar. Det stora bedömningsutrymmet skapar stor otydlighet kring vad som egentligen gäller, slår myndigheten fast.
Signaleffekten blir i alla händelser denna: Om du håller dig kvar i Sverige och låter tiden gå har du en chans att få stanna ändå till slut. Därmed upphör de humanitära skälen att vara en undantagsbestämmelse i extremt ömmande fall och blir något annat – en ny grund för uppehållstillstånd för personer som saknar skyddsskäl eller andra skäl för fortsatt legal vistelse i landet.
Sverige attraherar redan många tredjelandsmedborgare som saknar skyddsskäl men som är på jakt efter ett bättre liv. Vårt asylsystem missbrukas exempelvis systematiskt som en front för arbete.
Det finns två stora bekymmer med detta. För det första undergräver regeringen sitt eget arbete med att förmå fler att återvända till hemlandet efter ett nej. Redan i dag lämnar färre än hälften självmant efter ett avslag på asylansökan. Ett nej i domstol blir inte ett nej, utan mer av ett kanske.
För det andra skapas nya ”pullfaktorer” till Sverige, det vill säga omständigheter som gör att migranter väljer att söka sig just hit. Migrationsverket uttrycker saken så här i sitt remissvar: ”Detta skulle kunna innebära att incitamenten att använda irreguljära sätt att ta sig till Sverige ökar”.
Det är ingen liten sak. Sverige attraherar redan många tredjelandsmedborgare som saknar skyddsskäl men som är på jakt efter ett bättre liv. Vårt asylsystem missbrukas exempelvis systematiskt som en front för arbete.
Det beror på att Sverige erbjuder rätten att arbeta under asylprövningen (AT-UND) samtidigt som vi saknar en lista över säkra länder, som möjliggör utvisning med omedelbar verkställighet (en sådan lista har dock utlovats senare i år).
Förra året avslogs 71 procent av alla asylansökningar, vilket återspeglar det faktum att majoriteten kom hit av helt andra anledningar än att söka skydd. På tio-i-topp-listan över de största nationaliteterna bland asylsökande märks numera länder som Uzbekistan, Ukraina och Mongoliet. De flesta ur dessa grupper dyker inte ens upp när Migrationsverket kallar till möte. Först när verket i början av året började hålla inne med arbetstillstånden tills de asylsökande medverkar i asylutredningen har det mönstret förändrats.
Sverige erbjuder dessutom möjlighet till spårbyte för den som får avslag på sin asylansökan. Det är ytterligare ett avsteg från principen om att nej är ett nej i asylprocessen liksom ännu en pullfaktor som gör Sverige attraktivt för personer som saknar skyddsskäl. Denna möjlighet vill de rödgröna och C/L nu utvidga genom att sänka kraven.
Även arbetskraftsinvandringen har ett inslag av förtäckt asylinvandring bland grupper som saknar skyddsbehov. Underrättelserapporter vittnar om att tredjelandsmedborgare betalar för arbetstillstånd inom bland annat assistansbranschen, vilket möjliggör inresa till Sverige tillsammans med familjen.
Det vore intressant att någon gång höra MP redogöra för vilka grupper som man anser ska lämna landet, med tvång om så krävs. Det skulle nog bli ganska tyst.
Med de rödgrönas förslag till en ny humanitär skyddsgrund tas ytterligare ett steg bort från den reglerade invandringen. Det är djupt ansvarslöst. Sverige borde tvärtom försvåra missbruk och värna migrationssystemet genom att ta bort rätten att arbeta under asyltiden, snarast införa en lista över säkra länder, ta bort möjligheten till spårbyten, strama åt regelverket kring arbetskraftsinvandringen och hålla fast vid att humanitära skäl ska vara en undantagsbestämmelse.
Allt detta sätter samtidigt fingret på något centralt hos Miljöpartiet. Det som driver de gröna är inte i första hand att erbjuda en fristad åt flyktingar, utan att låta så många migranter som möjligt få stanna i Sverige, oavsett skyddsbehov.
Det vore intressant att någon gång höra MP redogöra för vilka grupper som man anser ska lämna landet, med tvång om så krävs. Det skulle nog bli ganska tyst.
Det är orimligt att låta ett sådant parti utöva så stort inflytande över migrationspolitiken.