Vi måste välja väg i flyktingpolitiken

MIGRATION

Den som följer debatten får lätt intrycket att Sverige bedriver en ­hänsynslös flyktingpolitik. Ensam­kommande barn kastas ut hjärtlöst och gamla mormödrar portas utan till­stymmelse till medmänsklighet. Symbolerna för denna hårdhänta hantering är Migrationsverket och migrations­ministern, som får paradera i medierna som känslokalla principryttare.

Siffrorna talar dock ett annat språk. När FN-organet UNHCR listar världens främsta mottagare av flyktingar hamnar Sverige i topp. De senaste två åren har vi placerat oss på fjärde respektive femte plats bland världens samtliga i-länder. Bara USA, Tyskland och Frankrike tar konsekvent emot fler asylsökande än Sverige.

Ser man till befolkningsmängd finns det inget annat västland som kan mäta sig med Sverige. Vi tar ensamt emot 60 procent av alla asylsökande i Norden och Baltikum - tio gånger fler än Finland och åtta gånger fler än Danmark exempelvis.

När det kommer till ensamkommande flyktingbarn skiljer Sverige ut sig än  tydligare. Förra året kom 2  657 sådana barn till Sverige, varav 82 procent beviljades asyl. Inget annat land är i närheten av dessa siffror. Det näst största mottagarlandet i Europa -  Storbritannien -  tog emot 1  277 barn.

Sverige är med andra ord något av ett unikum i västvärlden. Gång på gång har vi öppnat våra portar för människor på flykt - från Iran-Irak-kriget på 80-talet, Balkankrigen på 90-talet, Irakkriget på 2000-talet och nu från krigen i Afgha­nistan, Somalia och Syrien.

Sverige tog emot uppemot hälften av alla irakier som flydde till EU under Irakkrigets blodigaste år och nu är vi det största mottagarlandet av syriska flyktingar i hela unionen. Vi är på väg upp i historiskt höga nivåer med över 1 000 asylsökande i veckan. Mottagar­systemet är pressat till bristningsgränsen och kommunpolitiker runt om i landet slår larm om en ohållbar situation.

Det ger skäl till eftertanke. Sverige har de senaste årtiondena visat prov på exceptionell solidaritet med världens krigsoffer. Det är något vi kan vara stolta över, och kanske bör vi fortsätta på den vägen. Men då måste vi göra det med öppna ögon.

Sveriges kommuner och landsting, SKL, räknar med att minst 70 procent av dagens flyktingar förblir arbetslösa efter två år och måste försörjas med social­bidrag. Visserligen lovade regeringen i veckan att ta över betalningsansvaret, men det ger ändå en bild av utmaningen. De människor som nu söker sig till Sverige - majoriteten från länder som Somalia och Afghanistan - har i de flesta fall mycket begränsad utbildning. Det är inte realistiskt att tro att de ska kunna hävda sig på den svenska arbetsmarknaden med några av världens högsta ingångslöner.

Vi måste förr eller senare välja väg. Vill vi förbli ett ledande flyktingmottagarland måste vi ge människor möjlighet att försörja sig med hjälp av lågkvalificerade och lågavlönade jobb. Alternativet är att omvärdera vår öppenhet.

Det är visserligen lättare sagt än gjort. Det som särskiljer Sverige är inte vår lagstiftning, utan tillämpningen. På några punkter har vi en generösare lagstiftning, men i grunden lyder vi under samma konventioner och direktiv som alla andra EU-länder.

Den stora skillnaden är att Sverige har avpolitiserat asylprocessen, som i stället sköts av domstolarna. I andra EU-länder tar man tvärtom politiska hänsyn när man tolkar lagen. Man tänjer på paragraferna och väntar med att fatta beslut så att flyktingströmmarna ska riktas mot andra länder i stället.

Syrienkriget är ett typexempel. I juni fattade Migrationsverket beslut om att säkerhetsläget i Syrien är så allvarligt att det utgör skäl för att få skydd i Sverige. Tyskland har gjort samma lagtolkning. I övriga EU har man i stället rullat tummarna med följden att de syriska flyktingarna har styrt sin resa till just Sverige och Tyskland.

Så ser den europeiska solidariteten ut i praktiken. Det är inte vackert, och det är möjligt att Sveriges roll bör vara att stå över detta schackrande och fortsätta bära en oproportionerligt stor del av bördan för världens flyktingströmmar. Men man kan lika gärna hävda att Sverige har tagit ett särskilt ansvar i flera decennier och att det är dags för andra länder att bekänna färg.

Om detta måste vi börja prata. Som det är nu finns det bara två positioner i debatten - Sverigedemokraternas främlingsfientlighet och vänsterns krav på en ännu mer generös flyktingpolitik. Rädslan för att ge SD svängrum har skapat en förståelig beröringsskräck inför ämnet.

Men det måste vara möjligt att skapa ett utrymme i debatten mellan dessa positioner. Utgångspunkten bör vara att mångkultur och öppenhet är något gott, men att dessa värden måste förenas med en realistisk politik. Jag har inte svaret på vilken väg Sverige bör välja - låglönejobben eller en stramare flyktingpolitik. Men det går inte längre att blunda för att flyktingmottagandet inte fungerar. Och vi kan inte låta SD hindra oss från att diskutera den saken.