Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Vi måste syna kompispolitiken

En flaska rödvin säger mer än man skulle önska om tillståndet i den svenska demokratin.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Samtidigt som friskolekoncernen JB Education försattes i konkurs i veckan avslöjade Aftonbladet att vd:n Anders Hultin lagt upp en bild på en flaska "Tignanello" för 779 kronor på Facebook med texten: "Because I am worth it..."

Osmakligt, dundrade kritikerna och påminde om alla tusentals elever som nu svävar i osäkerhet kring sin framtid. Andra skyndade till Hultins försvar och underströk att han har haft en väldigt tuff tid bakom sig.

Det mest intressanta med Facebookinlägget är dock inte huruvida en hårt kritiserad vd bör skylta med årgångsviner eller inte, utan något annat. Det röjde ett nätverk av mäktiga vänner.

Bland Hultins Facebookkompisar märks förra kulturministern Cecilia Stegö Chilò (M) och finansminister Anders Borgs fru, Sanna Ölander Borg. Att Hultin känner finansministerns fru är inte så underligt eftersom han och Borg lär vara jaktkompisar. Ja, inte bara det. Hultin var best man på Borgs bröllop och vice versa, enligt en artikel i Expressen från 2006.

Anders Hultins band med Moderaterna går långt tillbaka i tiden. Han var sakkunnig på utbildningsdepartementet under Beatrice Ask (M) och Per Unckel (M) i början av 90-talet när friskolereformen sjösattes och har sedan dess varit en av friskole-Sveriges frontfigurer.


En annan moderat skolhöjdare är Peje Emilsson, huvudägare av Kunskapsskolan och grundare av PR-byrån Kreab. Emilsson är personlig vän med flera namnkunniga moderater, bland dem Carl Bildt som tidigare var styrelseordförande i Kreab.

Spelar detta någon roll? Skulle friskolefrågan ha hanterats annorlunda utan nära band av detta slag? Sanningen är att vi inte vet.

Men man kan konstatera att skolkoncernerna själva är övertygade om att det personliga spelar roll. Välfärdsbranschen har systematiskt värvat politiska nyckelpersoner till sin verksamhet.

Friskolejätten Academedia, exempelvis, har en så kallad Advisory Board bestående av den S-märkte debattören Widar Andersson, miljöpartisten Annika Nordgren Christensen och Anders Jonsson, presschef på Saco. Som extra rådgivare till rådgivarna har man värvat statsvetaren och socialdemokraten Stig-Björn Ljunggren.

Utan att förringa deras samlade kompetens lär det knappast ha varit den pedagogiska expertisen som fällde avgörandet vid rekryteringen.

Välfärdsbranschen inser att den lever i symbios med staten. Det är politikerna som avgör spelets regler och de kan ändra sig från en dag till en annan. Därför gäller det att behärska det politiska spelet fullt ut.

Det är knappast en slump att det är just välfärdsbranschen och försvarsindustrin som gör flest spektakulära rekryteringar från den politiska sfären vid sidan av PR-branschen.

Frågan är vad det gör med politiken och demokratin. Som utomstående kan man notera uppenbart irrationella beslut som att satsa 90 miljarder kronor på Super-Jas, fast det är bara försvarspolitiskt nödvändigt om Schweiz vill vara med.


Lika märkligt framstår spelet kring den svenska friskolereformen. Hur kan det komma sig att vi under 20 års tid har haft ett system där vem som helst - ja, även religiösa extremister och kriminella - har kunnat starta skolor med fria vinstuttag och i stort sett fria tyglar?

Reformen har inte ens utretts ordentligt. När friskolekommittén väl tillsattes var direktiven vingklippta från början och dess ordförande, Lars Leijonborg, är en av reformens mest inbitna försvarare, tillika lobbyist vid Diplomat Communications.

Frågan om vem som ska få driva skolor i framtiden har nu hamnat i en utredning på finansdepartementet. Vill man spetsa till det ska alltså finansdepartementet ta ställning till om Borgs best man är rätt sorts huvudman för skolan eller inte.

Jag vill gärna tro att inget av detta spelar någon roll. Jag vill gärna tro att Borg och alla andra som tar del av Skolinspektionens svidande kritik mot JB Education, där man under slagordet "entreprenöriellt lärande" utarmade skolorna, blir precis lika upprörda som jag.

Men jag tvivlar. Nätverken av personliga kontakter, lobbyister och PR-konsulter vävs allt tätare i Sverige. Alla känner alla inom de politiska eliterna och man byter uppdragsgivare lika obekymrat som man byter skjorta. Senast i raden är förre försvarsministern Sten Tolgfors (M) och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (FP) som båda har blivit PR-konsulter.

Andra, som exempelvis Henry Sténson, ordförande för Stockholmsmoderaterna, tycker sig kunna behålla båda hattarna på samtidigt. Han arbetade som kriskonsult åt Caremas ägare när det stormade som mest.

Denna utveckling borde oroa oss. Sverige är ett litet land och det är oundvikligt att människor korsar varandras vägar. Men desto viktigare att man tar problemen med potentiell vänskapskorruption på allvar.

Vi behöver karensregler och PR-byråer som öppet redovisar sina uppdragsgivare. Men framför allt behöver vi ett uppvaknande. Kompisnätverken får inte förvandla politiken till ett enda stort rosémingel i Almedalen.