Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Vi måste stoppa Super-Jas

Hur kommer det sig att det inte pågår någon debatt om "Super-Gripen" i Sverige? Den frågan har jag fått från flera utländska journalister den senaste tiden.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Nyligen hade jag besök av två journalister från den schweziska veckotidningen L'Hebdo som rest hit för att gräva i den planerade Gripenaffären mellan Sverige och Schweiz. Inköpet av nya stridsflygplan är den enda fråga de skriver om, vecka efter vecka. Så stort är intresset i Schweiz.

I Sverige däremot råder närmast total tystnad. En gigantisk industrisatsning på uppskattningsvis mellan 30 och 50 miljarder är på väg att förverkligas - utan någon debatt. Hur är det möjligt?

Den genanta sanningen är att svenska medier är ointresserade av försvarsfrågor. Detsamma gäller väljarna, och de politiska partierna är med undantag för Miljöpartiet ense om att Saab måste räddas till varje pris. Så ser tystnadens triangel ut.

Det är hög tid att bryta denna tystnad. Gripenprojektet har varit en katastrofal felsatsning alltsedan starten 1982, och det måste någon gång få ett slut. När beslutet togs att satsa på egentillverkning i stället för att köpa amerikanska F-16 eller F-18 gjordes bedömningen att det skulle bli lönsamt givet att vi behöver 250-300 plan i vår flotta. Det säger något om vilka volymer som krävs för att få rimliga styckkostnader i produktionen.

Vi vet hur det gick. Sverige beställde sammanlagt 204 exemplar av Jas 39 Gripen. Så småningom kom försvarsmakten fram till att man bara hade behov av hälften, och resten gick till skroten eller slumpades bort till länder som Tjeckien och Ungern. Nu heter det att försvarsmakten behöver 60-80 plan i flottan, även det en extremt hög siffra för ett litet land som Sverige.

Samtidigt byter vi ut planen i en hisnande takt. C/D-versionen av Gripen är inte ens slutlevererad än. Ändå hävdar försvarsmakten att hela flygplansflottan behöver bytas ut mot nästa generations Gripen (E/F). Och politikerna spelar snällt med och rättar sig efter varje ny regianvisning.

Först intygade våra folkvalda att C/D-versionen var slutmålet för Gripenprojektet. Sedan kunde man tänka sig att köpa tio exemplar av Super-Jas om något annat land var berett att dela utvecklingskostnaderna med Sverige. Därefter beslutade riksdagen att det räcker att Saab förhandlar om en affär för att Sverige ska beställa nya plan. Och nu verkar regeringen kasta samtliga förbehåll överbord och ge grönt ljus för Super-Jas utan någon exportaffär över huvud taget. Allt talar för att ett sådant beslut kommer i budgeten i höst.

Skälet är att affären med Schweiz har börjat kärva. Kritiken i de schweiziska medierna har vuxit till en lavin och för att försäljningen ska gå igenom krävs ett ja i en folkomröstning om två år. En del av det som sägs i den schweiziska debatten borde vara klargörande även för svenska skattebetalare. Gripen kallas bland annat "IKEA-planet", eftersom Saab uppges vara berett att forma det helt efter schweiziska önskemål för att möjliggöra en affär. Andra liknar planet vid en gammal östbil för att visa hur billigt Saab är villigt att sälja planet. Desperationen har sin förklaring: en exportaffär har ju varit förutsättningen för att Sverige ska satsa på Super-Jas.

Men nu tycks som sagt regeringen kasta även det fikonlövet. Saabs framtid ska uppenbarligen räddas till vilket pris som helst. En arbetsgrupp inom regeringskansliet har fått i uppgift att lista sparförslag inom försvaret för att ge plats åt den ständiga gökungen Gripen.

Det är ekonomiskt vanvett. Vi lät teko- och varvsindustrin gå under i slutet av 70-talet, eftersom de inte längre kunde hävda sig i den internationella konkurrensen. Men när det gäller stridsflyget ska industristödet tydligen fortgå i all oändlighet trots att det inte finns några som helst framtidsutsikter i branschen.

Alla andra små- och medelstora länder som har försökt sig på att producera egna stridsflygsplan har lagt ner tillverkningen, eftersom det blev alldeles för dyrt, däribland Japan och Israel. Och för varje ny generation plan blir utvecklingskostnaderna högre samtidigt som antalet köpare på marknaden sinar. Som Pieter Wezeman på SIPRI konstaterar så kommer läget att bli ohållbart för små företag som Saab (SvD 17 juni).

Hur kan en borgerlig regering kasta skattepengar ner i detta svarta hål? Det strider ju mot allt som den annars säger sig stå för. En förklaring är antagligen det mäktiga militär-industriella komplexet som ingen regering, oavsett färg, orkar stå emot. Men sannolikt väger prestigen ännu tyngre. Att få tillhöra den exklusiva skaran av länder som tillverkar stridsflygplan får varje svensk försvarspolitiker att spricka av stolthet.

För denna statussymbol betalar vi minst fem miljarder kronor årligen till Saab, enligt en initierad försvarskälla. En summa som nu alltså ska ökas ytterligare.

Men än är det inte för sent att stoppa miljardrullningen. I brist på en politisk opposition måste vi i medierna ta vårt ansvar och montera ner Super-Jas-projektet skruv för skruv.

Anna Dahlberg