Anna Dahlberg
Vilka är de två mest akuta frågorna på regeringens bord just nu? Frågar ni mig skulle jag svara de skenande sjukskrivningarna och den kraftiga ökningen av ensamkommande flyktingbarn.
Talande nog var båda dessa frågor nästan helt frånvarande under Almedalsveckan i Visby, som avslutas i dag. Varken politiker eller näringslivets lobbyister har något intresse av att diskutera så allvarstyngda ämnen.
Men verkligheten tränger sig på. Det har aldrig tidigare kommit så många ensamkommande minderåriga till Sverige som nu. Hittills i år rör det sig om en 93-procentig ökning jämfört med samma period i fjol; bara under juni månad anlände 1447 asylsökande barn. Migrationsverket väntas skriva upp sin prognos för året till över 10000 ensamkommande i slutet av juli.
Redan idag råder en närmast kaosartad situation på flera håll i landet. Bristen på boendeplatser är akut och hårt pressade socialtjänster letar placeringar i andra kommuner för att slussa iväg de anvisade barnen.
Sydsvenskan har i en utomordentlig reportageserie beskrivit den huggsexa som har uppstått där lycksökare kan öppna boenden utan tillstånd och företag kan tjäna 5000 kronor per dygn för en placering. Även Expressen har berättat hur företag hyr ut ettor för närmare 70 000 kronor i månaden.
Parallellt med detta har man i Stockholm fått en situation där flera hundra flyktingbarn och ungdomar har gått under jorden och lever på gatan.
Vi ser ett mottagande som håller på att krackelera – såväl mänskligt som politiskt och statsfinansiellt. Bara kostnaderna för mottagandet av ensamkommande flyktingbarn beräknas i den senaste prognosen till runt 8 miljarder kronor i år med en stigande kurva framöver. Och det är alltså före den kommande uppskrivningen i slutet av månaden.
Regeringen kan inte längre blunda för situationen, utan måste börja agera. Här är en lista med förslag att börja med:
• Inför behovsprövning. Det finns inget skäl till att regelmässigt placera ensamkommande minderåriga på så kallade HVB-hem med behandling och uppsikt dygnet runt. Det är inte bara en extremt dyr boendeform; den riskerar dessutom att leda till att flyktingbarn placeras på hem tillsammans med psykiskt sjuka och missbrukare. HVB-hem bör reserveras för de traumatiserade barn och unga som behöver det. Övriga kan hänvisas till andra sorters stödboenden.
• Sätt ett tak på ersättningarna. Det är kommunerna som ansvarar för att ta emot ensamkommande flyktingbarn, men det är staten som svarar för alla räkningar. Det är en ohållbar ordning. Om dagens rolluppdelning ska bevaras måste kommunerna ges incitament att hålla igen på kostnaderna.
• Använd åldersbedömningar. På papperet finns möjligheten att begära en medicinsk åldersbedömning när Migrationsverket misstänker att ett flyktingbarn i själva verket har uppnått vuxen ålder. Men i praktiken vägrar svenska läkare att medverka. Så kan vi inte ha det. Att det speciella mottagandet för ensamkommande barn reserveras för just minderåriga är centralt för alla inblandade parter. Om det sedan i praktiken visar sig vara ett högst marginellt problem eller inte får verkligheten utvisa.
• Se över lagen. Sverige är det land i Europa som tar emot överlägset flest antal ensamkommande flyktingbarn. Förra året rörde det sig om närmare en tredjedel (29 procent) av alla ensamkommande inom EU. Ett skäl till att Sverige är förstahandsalternativet är vår mer generösa praxis i asylprövningen. Den positionen har blivit än mer påtaglig efter den lagändring som Miljöpartiet drev igenom, som syftar till att göra det lättare för barn att få stanna i Sverige. Om vi inte tror att vi klarar att axla detta ansvar i längden måste vi se till att Sveriges praxis blir mer lik andra länders.
Även med dessa förslag talar det mesta för att Sverige skulle förbli ett ledande mottagarland för ensamkommande barn och unga. Sverige har ett mottagande och ett renommé som är överlägset de flesta andra länders. Men vi skulle åtminstone skaffa oss kontroll över de skenande kostnaderna och indirekt tvinga andra länder att dela ansvaret med Sverige.
Vi behöver också lära oss mer om de ensamkommande unga. Varför skickas de iväg ensamma? I Eritreas fall verkar det handla om en flykt undan den brutala militärtjänstgöringen i diktaturens tjänst. När det gäller de afghanska barnen har många levt som flyktingar i Iran, enligt mina initierade källor.
Vilka förväntningar har dessa barn och unga på sig från familjen i hemlandet? Händer det att de står i skuld till flyktingsmugglare i Sverige? Det måste vara en enormt pressad situation att i händerna på smugglare ta sig över halva jordklotet till Sverige, där man ofta saknar anhöriga. Hur går det i livet för dessa minderåriga?
Här finns enorma kunskapsluckor att täppa igen. Utan kunskap fylls lätt vakuumet av myter som cirkuleras av främlingsfientliga krafter och vi riskerar dessutom att göra allvarliga fel i bemötandet av denna utsatta grupp.
Det kraftigt ökande antalet ensamkommande utgör en stor samhällsutmaning för Sverige. Beröringsskräcken får inte hindra oss från att prata om detta.