Anna Dahlberg
Jag åt middag i veckan med två vänner som är födda utomlands. Det visade sig att båda hade brottats med mardrömmar och sömnlöshet efter Sverigedemokraternas rekordval.
Tankarna hade virvlat i nattens mörker. Tänk om Sverigedemokraterna blir största parti i Sverige. Vad händer då med sådana som dem, med deras anhöriga och framtida barn? Vad blir det för ett Sverige?
Ingen av oss känner någon som har röstat på Sverigedemokraterna. Det är det som gör detta val så anmärkningsvärt. SD är numera Sveriges tredje största parti; ändå kan man röra sig på arbetsplatser och i sociala umgängen utan att stöta på en enda människa som öppet säger sig ha röstat på partiet.
Det säger mycket om den politiska polariseringen och segregationen i dagens Sverige.
Jag tror mig ändå veta något om SD:s nya väljare genom min mejlkorg. Jag har genom åren märkt hur mejlen har skiftat karaktär. Förr var det främlingsfientligheten som vällde fram i ett språk präglat av versaler och särskrivningar.
Nu är rösterna helt andra, verserade och många fler. Det är upprivna människor från samhällets alla hörn som frågar sig hur Sverige ska klara det historiskt stora flyktingmottagande som vi står inför.
Denna oro sträcker sig vida bortom Sverigedemokraternas 13 procent. Många av dem som skriver bedyrar att de aldrig i livet skulle ta i en sverigedemokratisk valsedel. Denna oro återfinns såväl på samhällets botten som dess topp - bland politiker, akademiker, tjänstemän och journalister.
Det är ett tvivel på att det räcker att vi öppnar våra hjärtan. Det är en uppriktig undran om Sverige ensamt kan gå mot strömmen och kombinera ett snabbt växande antal nyanlända med en jämlik välfärdsstat.
Det tvivlet kan inte brunstämplas eller avfärdas. Det har inget med Sverigedemokraternas unkna främlingsfientlighet att göra, utan kan lika gärna bottna i en omsorg om det mångkulturella samhälle vi har.
Det finns uppenbara likheter mellan rädslorna på båda sidor i denna fråga. Det är i grunden samma alarmism, samma känsla av vi lever i en ödestid.
Båda sidor räds ett Sverige som håller på att gå förlorat. I den antirasistiska världsbilden handlar det om toleransens och pluralismens Sverige som krackelerar. Fascismen rycker fram över hela Europa och nu även i Sverige. Om vi inte mobiliserar maximalt kommer människor med utländskt påbrå snart inte känna sig välkomna i sitt eget land.
I den motsatta världsbilden är det i stället välfärdsstaten som håller på att krackelera. Man ser framför sig ett segregerat Sverige där motsättningarna ökar, skolan, vården och omsorgen går på knäna - alltmedan eliten i Stockholms innerstad slår sig för bröstet och stoltserar med sin godhet.
Det är denna upplevelse av ett akut hot som skapar den febriga debatten kring Sverigedemokraterna. Frågan rör själva livsnerven, vår överlevnadsinstinkt som människor. "Herregud, tänk om samhället är på väg att kantra. Vad ska hända med mina barns Sverige?"
Därför är det kanske inte hat, i första hand, som ligger bakom de oförsonliga fördömandena av SD-väljarna - utan en känsla av panik. Och på samma sätt är det kanske inte heller hat - i första hand - som har drivit alltfler väljare i armarna på SD - utan panik.
Jag tror att samtalsklimatet skulle må bra av att fler orkade se detta. Att man faktiskt tog sig tid att lyssna och försöka förstå hur den andre tänker.
Man är fri att tycka att de som är livrädda efter SD:s framgångar lever i en fantasivärld med nazism och fascism bakom varje hörn. Men deras rädsla är på riktigt. Många känner sig på allvar utsatta och sårbara. Det måste även de som signalröstade på SD förra söndagen inse.
Omvänt kan man tycka att SD:s nya väljare lever i en fantasivärld av hotbilder som inte existerar. Men också deras rädsla måste tas på allvar. De är genuint rädda för framtiden och litar inte på försäkringarna från de etablerade partierna om att flyktinginvandringen lönar sig i längden.
Det löper en vallgrav av oförståelse genom Sverige. Om eftervalsdebatten i någon mån kan bidra till att överbrygga den vore mycket vunnet. Det handlar inte om att förstå främlingsfientlighet och intolerans. SD förblir ett vedervärdigt parti hur mycket det än växer.
Men den oro som SD suger näring ur kan inte ignoreras. Den måste få ventileras och bemötas.
Så kan ett samtal över vallgraven börja. "Ja, jag ser din rädsla, men jag tycker att du drar helt fel slutsatser."