Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Vi behöver en smartare strategi, inte en argare

Det senaste bisarra tillskottet är att en rekommendation om munskydd skulle kunna bidra till ökad ojämlikhet, skriver Anna Dahlberg.
Statsminister Stefan Löfven ska hålla ett tal till nationen på söndagskvällen.Foto: REGERINGEN/TT / TT NYHETSBYRÅN

Den svenska coronastrategin har kört in i väggen. Det säger så mycket om vår oförmåga att hantera kriser.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Hört talas om Coronablinkern? Det är namnet på Finlands framgångsrika smittspårningsapp. Den lanserades i slutet av sommaren och har vid det här laget laddats ner 2,5 miljoner gånger. 

Med tanke på att Finlands befolkning uppgår till 5,5 miljoner invånare ger det en imponerande täckning, inte minst bland landets unga där 71 procent har Coronablinkern i sina mobiler. 

När någon anmäler att hen har testats positivt för covid-19 går det ut en varning till alla personer som har befunnit sig mindre än två meter från den smittade under minst tio minuter. Enligt den finska motsvarigheten till Folkhälsomyndigheten, THL, har det skett 2 846 gånger vid det här laget, vilket motsvarar 34,9 procent av alla positiva testfall under perioden.

”Coronablinkern har under hösten hjälpt till att bryta smittkedjorna. Exempelvis i Vasa har meddelanden från Coronablinkern lett till identifiering av enskilda exponeringar och gruppexponeringar”, konstaterar Aleksi Yrttiaho vid THL.

En stor fördel med Coronablinkern – som använder sig av mobiltelefonernas bluetooth-funktion – är att koden är anonymiserad. Den kritik som har funnits mot andra appar för integritetsbrister har därför uteblivit.

Så varför har inte Sverige redan köpt Coronablinkern eller tagit fram en motsvarande app? Smittspårningen är ju överansträngd i stora delar av landet. 

Svaret är att Folkhälsomyndigheten har varit ointresserad av frågan. Man har bland annat anfört integritetsargument mot att satsa på denna form av smittspårning. Det innebär att Sverige nu är ett av bara fyra länder inom EU – tillsammans med Rumänien, Bulgarien och Luxemburg – som struntar i EU-kommissionens uppmaning om att ta hjälp av appar i coronabekämpningen.

I våras handlade det mesta om att Sverige snart skulle uppnå flockimmunitet. Nu är det ingen längre som pratar om antikroppar.

Denna njugga inställning till alla enkla, kostnadseffektiva och smarta sätt att bromsa smittspridningen har varit genomgående. Ta munskyddsfrågan. Folkhälsomyndigheten har alla världens expertorgan emot sig, men hittar ständigt nya argument för att säga nej. Det senaste bisarra tillskottet är att en rekommendation om munskydd skulle kunna bidra till ökad ojämlikhet.

Snabbtesterna är ett annat exempel, som kan revolutionera kampen mot corona i väntan på att vaccinationskampanjerna kommer i gång. Visserligen ska FHM komma med vägledning i nästa vecka om hur snabbtesterna kan användas. 

Men inställningen hittills har varit svalt avvaktande när signalen till landets regioner, kommuner och företag borde ha varit den omvända: Sätt fart! Testa personal och besökare så mycket det bara går på äldreboendena i stället för att införa drakoniska besöksförbud. Regeringen borde redan ha öppnat plånboken för att skynda på utvecklingen.

Och vad hände egentligen med den berömda immuniteten? I våras handlade det mesta om att Sverige snart skulle uppnå flockimmunitet. Nu är det ingen längre som pratar om antikroppar. 

Även om man inte ska göra sig några illusioner om att den växande immuniteten kommer att skydda oss från fortsatt smittspridning i samhället bör vi åtminstone dra nytta av de fördelar som finns. Det är väl utmärkt om personer med antikroppar fortsätter att handla i butiker och äter ute, utan att riskera att bli skambelagda för det.

Annars undrar man vad som är poängen med att Sverige, till skillnad från andra länder, har valt att satsa miljardbelopp på dessa tester.

”Vi såg det inte komma”, konstaterade Löfven om gängvåldets utbredning under senare år. Exakt samma formulering skulle han ha kunnat använda för migrationskrisen 2015 eller den första och andra vågen av coronasmitta.

Felet med den svenska strategin har inte varit den relativa öppenheten, utan att vi inte har varit tillräckligt duktiga på att ta fram alternativa lösningar för att bromsa smittspridningen.

Utvecklingen har ännu en gång tagit både Folkhälsomyndigheten och regeringen på sängen, precis som i våras. I ett brådstörtat försök att visa handlingskraft kastade regeringen i veckan ut ett förslag om att begränsa alla allmänna sammankomster till max åtta personer. Frågorna blev dock snabbt fler än svaren. Varför ska man kunna sitta upp till 300 personer inomhus på en teater, men bara samlas åtta utomhus för en demonstration?

Det är inte första gången som Sverige har tappat kontrollen över ett händelseförlopp. ”Vi såg det inte komma”, konstaterade Löfven om gängvåldets utbredning under senare år. Exakt samma formulering skulle han ha kunnat använda för migrationskrisen 2015 eller den första och andra vågen av coronasmitta.

Reflexerna är påfallande lika:

• Optimismen. In i det sista påtalar de högsta ansvariga att läget ser stabilt ut. Risker tonas ner. 

• Låt-gå-mentaliteten. Återvändande alpresenärer uppmanades att gå rakt ut i arbetslivet igen så länge de inte uppvisade några symptom.

• Senfärdigheten. Den storskaliga testningen kom exempelvis i gång först under sommaren.

• Ansvarsflykten. Sveriges decentraliserade uppbyggnad och självständiga myndigheter skapar rikliga möjligheter att peka finger åt andra när saker börjar gå fel.

• Jakten på utopiska lösningar. De snabba och enkla svaren duger aldrig. Gängvåldet ska bekämpas genom att ta itu med de sociala klyftorna. Migrationen ska bromsas med en rättvisare värld eller åtminstone en allomfattande EU-lösning. I coronastrategin heter det att munskydd inte behövs om kollektivtrafiken planeras om så att trängsel aldrig behöver uppstå. 

• Signalpolitiken. Det centrala är att framstå som tuff och handlingskraftig – att skicka rätt signaler till befolkningen om vad som är okej och inte okej. Inte att faktiskt göra något.

• Exceptionalismen. Sverige tror sig vara lite bättre – godare och mer förnuftsstyrt – än alla andra länder. Vi behöver inte vara egoistiska i migrationspolitiken eller släcka ner samhället i coronabekämpningen. När det sedan går snett blir vi otroligt besvikna på omgivningen, som inte ställer upp för oss. Var är EU:s solidaritet? Var är den nordiska grannsämjan?

• Principfastheten. Inga hörn får rundas i krisbekämpningen för i Sverige står vi minsann upp för asylrätten, den personliga integriteten, vikten av att bereda nya lagar i god ordning och så vidare. Allt detta är heligt tills den dag då ingenting längre gäller.

I sitt tal till nationen på söndagskvällen får Stefan Löfven gärna komma med något mer än stränga förmaningar till folket. För den stora frågan är faktiskt varför regeringen och Folkhälsomyndigheten själva struntar i de rekommendationer som riktas till Sverige – från WHO, EU-kommissionen med flera.

Vi behöver inte fler uppsträckningar av statsministern, utan en smartare coronastrategi.

Regeringen vill inte ha fler förbud

Intervju med Mikael Damberg. Därför lagstiftar inte Sverige om shopping och oron för ursäkter.