Anna Dahlberg
”Det är jag som leder oppositionen”, konstaterade en självsäker Jimmie Åkesson i höstas. Många gav honom rätt på den punkten. Sverigedemokraterna hade inte bara rusat förbi Moderaterna i opinionsmätningarna och aspirerade på positionen som Sveriges största parti.
Jimmie Åkesson var även den som tycktes hålla i taktpinnen. I november riktade SD en misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson (S) efter ett antal uppmärksammade våldsdåd i Malmö. Strax efter anslöt sig M och KD till SD:s linje.
Känslan var att Ulf Kristersson ofta var tvåa på bollen. Lite motvilligt intog han politiska positioner som han inte var helt bekväm med.
Nu är rollerna ombytta. Under coronakrisen har Moderaterna fått ny energi. Partiet har hittat rätt balans mellan att visa samarbetsvilja och att driva regeringen framför sig. I fråga efter fråga har M legat steget före Magdalena Andersson & Co.
Nu är det i stället Jimmie Åkesson som rör sig osäkert i terrängen. För att vara en partiledare som gör anspråk på rollen som oppositionsledare har han varit påfallande frånvarande under krisen. I den mån SD tycker något påminner det om vad Moderaterna har sagt några dagar innan, exempelvis om behovet av masstestning.
I kris blir det uppenbart att Åkesson inte fyller ut kostymen
Det kan förstås ligga taktiska överväganden bakom partiets låga profil. Om den svenska frivillighetslinjen skulle leda till massdöd kan SD kliva fram ur dunklet och gå till förnyad offensiv.
Men passiviteten blottar också en uppenbar svaghet hos partiet. Sverigedemokraterna är dåliga på policy. Trots att partiet numera borde ha tillgång till stora utredningsresurser kommer det sällan några genomarbetade förslag därifrån. Det gäller även på SD:s hemmaplan - migrationspolitiken - men är ännu mer påtagligt på andra sakområden.
I kris blir det uppenbart att Jimmie Åkesson inte fyller ut kostymen som oppositionsledare. Det saknas riktning, erfarenhet och sakpolitisk tyngd när det brinner till. Åkesson är mer av en aktivist - en handelsresande i missnöje - än en ansvarstagande politiker.
Men det betyder inte att Sverigedemokraterna kommer att implodera, långt därifrån. Många önsketänker om den nya politiska dagordningen som corona har gett upphov till. Plötsligt rusar tidigare ”döda” frågor som landets ekonomi medan invandring och integration faller tillbaka i undersökningar om väljarnas viktigaste frågor.
Kanske kan man rentav ana en återkomst för höger-vänster-skalan när frågor som a-kassans ersättningsnivå gör comeback? I farten har dessutom regeringen lagt beslag på den blågula fanan och vänstern ikläder sig rollen som patriotiska Sverigevänner.
Tuffa prioriteringar väntar ute i kommunerna framöver
Förändringen av dagordningen ska förstås inte underskattas, men heller inte överskattas. Skjutningarna pågår för fullt i bakgrunden. När den akuta smittbekämpningen är över - och den ekonomiska notan ska betalas - lär de underliggande problemen komma upp till ytan med ännu skarpare konturer.
En ny studie från Entreprenörskapsforum visar att det tar 13 år innan hälften av de utlandsfödda kan försörja sig själva i Sverige. Bland personer födda i Afrika och Mellanöstern ligger självförsörjningsgraden på 38 respektive 36 procent.
Det innebär att integrationsproblemen riskerar att bli ännu värre framöver när många jobb i servicenäringarna försvinner. Även om kommunerna får ökade statsbidrag lär det blir tuffa prioriteringar i välfärden när antalet äldre ökar snabbt samtidigt som skatteintäkterna sinar och socialbidragen drar iväg.
En djup ekonomisk kris ovanpå de existerande problemen med segregation och gängkriminalitet kan bli en giftig cocktail. Det var länge sedan det gick att separera invandring från andra sakfrågor, såsom jobben eller skolan. Även den ekonomiska krisen kommer att färgas av det nya land som Sverige har blivit.
Invandringsfrågan är det som driver SD:s framgång
Utrymmet för SD kommer därför att finnas kvar. Hur stort det utrymmet blir avgörs precis som tidigare i hög grad av hur de andra partierna väljer att agera.
I en nyutkommen bok ”In klampar Jimmie” blickar journalisten Pontus Mattsson tillbaka på Sverigedemokraternas exempellösa entré i svensk politik. Han beskriver en unik framgångssaga: ”Inte någonstans i Norden har ett högernationalistiskt parti gått från ingenting till de framgångar som Sverigedemokraterna har i dag.”
Hur har denna framgång varit möjlig för ett oansenligt parti som systematiskt har motarbetats från alla håll? frågar sig Mattsson. Han intervjuar mängder av människor - från socialdemokrater och LO-företrädare till SD:s gräsrötter - men det enkla svaret sammanfattas bäst av statsvetarprofessor Henrik Ekengren Oscarsson: ”Det är invandringsfrågan som är det helt centrala, i vilken av deras väljargrupper det än handlar om så är det den frågan som sticker ut.”
Det är de andra partiernas oförmåga att se invandringfrågans sprängkraft som har byggt dagens SD. Men inte bara. Det har också funnits en strategisk uthållighet hos SD:s ledarskikt som man måste känna en motvillig beundran inför.
Argast vinner inte längre i kampen om väljarna
Vi talar om ett parti som har bespottats, tystats med vuvuzelor, attackerats av vänsterextremister, portats från att hyra lokaler och straffats med avsked och uteslutningar på det individuella planet. Men Åkesson och kretsen runt honom har fortsatt framåt - med målbilden tidigt klar för sig - trots ett kompakt motstånd från omgivningen.
Det är inte så konstigt om den historien skapar sympati och lojalitet hos en hel del väljare. Det är heller inte så konstigt om väljare känner ett fortsatt behov av att bedriva signalpolitik gentemot övriga partier genom att stödja SD.
Men coronakrisen är en påminnelse om behovet av statsbärande partier som kan ta ett helhetsansvar för landet. När det blev skarpt läge tog Ulf Kristersson tillbaka initiativet som oppositionsledare. Inte genom att vara argast, utan genom att visa att Moderaterna är vuxna uppgiften.
Förhoppningsvis tar väljarna notis och minns det när valsedeln ska stoppas i kuvertet hösten 2022.