Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Vem vill betala för ett Sverige som håller ihop?

Alla partier varnar för att Sverige håller på att glida isär. Men viljan att göra något åt saken verkar vara begränsad.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Vad har sommarens debatter handlat om? Tja, vid sidan om ASAP Rocky har det bland annat stormat kring två uppmärksammade bussincidenter. Den arga näthögern har rasat mot busschaufförer som man misstänker för att vilja islamisera det offentliga rummet. Städpatrullerna har sedan ägnat minst lika mycket energi åt att påtala fördomsfulla felaktigheter och att förfasa sig.

Jag säger inte att det är en oviktig uppgift. Men det händer något med det offentliga samtalet när alltmer syre går åt till kulturkrig och Twitterbråk. De stora frågorna trängs undan. 

En sådan megatrend är den växande ojämlikheten i Sverige. Vänstern föredrar att tala om klyftor medan högern hellre använder uttryck som klyvningen av Sverige eller integrationskris. Men i mångt och mycket menar man samma sak: den växande klyftan mellan stad och land, mellan fattig och rik, mellan infödda svenskar och människor med utomeuropeisk bakgrund, mellan bra och dåliga skolor.

I de politiska högtidstalen försäkrar man att allt detta ska bekämpas med kraft. Hela landet ska leva. Segregationen ska bort. Sverige ska hålla ihop. Men i praktiken görs inte mycket för att ändra på situationen.

De rödgröna har tillsatt en jämlikhetskommission, som ska komma med nya idéer nästa vår. Uppdraget att bryta skolsegregationen har lagts ut på ytterligare en utredning. Moderaterna har svarat med att presentera en integrationskommission. De skarpa förslagen lyser med sin frånvaro.

Passivitet inför den växande inkomstojämlikheten

När det gäller glesbygdskommunernas utsatta läge förbereds visserligen en proposition om ett nytt kostnadsutjämningssystem på finansdepartementet. Men det är oklart om och när förslaget blir verklighet.

På andra områden råder närmast stiltje. Av löftena om en omfattande skattereform - som bland annat ska ”utjämna dagens växande ekonomiska klyftor” - har det hittills inte blivit någonting. Partierna bakom Januariavtalet har inte ens kommit överens om vägen framåt. 

Sverige sticker numera ut som ett lågskatteland när det gäller en rad kapitalskatter. Förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten och den statliga fastighetsskatten har alla tagits bort. Den kommunala fastighetsavgiften på 8 049 kronor om året har rentav en omvänd fördelningsprofil - det vill säga den slår hårdast mot småhus ute i landet - och innebär att Sverige har bland den lägsta beskattningen av fastigheter i hela västvärlden. 

Ovanpå det har vi bland de mest generösa ränteavdragen i EU för dem som äger sitt boende, vilket främst gynnar de 20-30 procent av hushållen med starkast ekonomi. 

En växande skara bostadslösa människor

Det kan tyckas självklart att Sverige borde försöka få en bättre balans mellan den höga beskattningen på arbete och den låga beskattningen på kapital - i synnerhet som det är just kapitalinkomsterna som har stuckit iväg. Sedan början av 90-talet har inkomstklyftorna i Sverige vuxit snabbare än i något annat västland, låt vara från en mycket låg nivå. Låga räntor har gjort att värdet på tillgångar som aktier och fastigheter har rakat i höjden. 

Ändå tas inga politiska initiativ.

Samma passivitet märks i förhållande till bostadsbristen. De flesta andra länder har en politik för att tillhandahålla bostäder för resurssvaga hushåll. Den går under samlingsbegreppet ”social housing” och betyder att en speciell bostadssektor riktas till hushåll med låga inkomster. 

I Sverige skyfflas i stället en växande skara hemlösa människor runt av socialtjänsterna mellan tillfälliga boendelösningar eller till hyreskontrakt i en fattigare kommun (”social export”). Sedan förfasar man sig över att den svarta hyresmarknaden grasserar liksom att trångboddheten och segregationen ökar.

Märk väl: Det tas inga politiska initiativ för att ändra på den situationen. Inget program för social housing rullas ut trots att invandringen ligger kvar på en historiskt hög nivå. 

Skolan då? Till och med OECD varnar för de stora klyftorna i svensk skola i sin senaste ekonomirapport. Jodå, ett och annat initiativ har tagits för att lyfta problemtyngda skolor; i år delas 3,5 miljarder kronor ut i statsbidrag för en likvärdig skola och från och med augusti får förstelärare i utsatta områden ett dubblerat lönetillägg på 10 000 kronor i månaden. 

Men de radikala greppen lyser med sin frånvaro. Skolmarknaden är intakt med urvalsregler om kötid och närhetsprincip. Därmed kan vi vara säkra på att även skolsegregationen kommer att bestå.

Den politiska viljan verkar saknas

Det verkar helt enkelt saknas en politisk vilja att göra något åt att Sverige glider isär. Det finns ett glapp mellan det som sägs i retoriken och det som föreslås i praktiken. Till vänster vill man till varje pris hålla fast vid höga ingångslöner och den generella bostadspolitiken, det vill säga värna insiders mot outsiders. Till höger månar man lika hårt om låga kapitalskatter och marknadslösningarna inom välfärden. 

Frågan är om ens väljarna vill göra något åt den växande ojämlikheten. Det tycks inte så. Låt mig spekulera i några möjliga orsaker till det. Den första är en känsla av att samhällskontraktet håller på att bli svajigt. Om välfärdens resurser börjar tryta blir man mer benägen att försvara det man har.

En andra orsak kan vara att solidaritetstanken har försvagats. Det skulle i så fall kunna kopplas till det faktum att många av dem som behöver lyftas mest ur jämlikhetssynpunkt är nyanlända. De har därmed betalat in minst till systemet, vilket utmanar tanken om välfärdsstaten som en försäkring. Det är rimligen skälet till att det inte investeras mer i bostäder till nyanlända, trots det skriande behovet.

Det segregera sig är rationellt på individplanet

En tredje förklaring är att allmänintresset krockar med egenintresset. De flesta kanske håller med om att det vore önskvärt med mer socialt blandade bostadsområden och skolor, exempelvis. Men på det personliga planet väljer man ändå att försöka maximera det egna utfallet. 

Att segregera sig från det som man uppfattar som potentiella problem - stök i skolan, otrygghet, sociala problem, låg skattekraft med mera - är rationellt på individplanet (och kommunplanet). Och det blir än mer rationellt ju större skillnaderna i samhället blir. 

Jag har ingen färdig lösning på detta ojämlikhetens dilemma. Det politiska krockar med det personliga intresset även hos mig. Men jag tror att alla skulle tjäna på en ärligare debatt om förutsättningarna att minska de växande klyftorna framöver.

Vem är egentligen beredd att betala för ett Sverige som håller ihop?