Anna Dahlberg
Berggrunden norr om Filipstad är en av världens mest mineralrika. Under århundraden var traktens gruvor en källa till stolthet och rikedom.
Men 1980 lades den sista järnmalmsgruvan i Filipstads bergslag ned. Befolkningen har i det närmaste halverats sedan 1960-talet. I det lilla samhället Lesjöfors bor numera runt 800 invånare att jämföra med de 1 200 som en gång arbetade bara på bruket.
Filipstads kommun är typisk för det avfolknings-Sverige som har kommit att spela en central roll i det svenska flyktingmottagandet. Alltsedan 1990-talet har orten tagit emot ett stort antal asylsökande.
Länge fungerade det väl, berättar kommunchefen Claes Hultgren för mig. Så fort flyktingarna hade fått uppehållstillstånd flyttade de vidare till andra delar av Sverige där jobben fanns. Men i samband med att flyktingmottagandet började dra i väg hösten 2012 ändrades det mönstret gradvis.
Det fanns inte längre några lediga bostäder att flytta till i storstäderna och de nyanlända blev kvar i Filipstad. Eller rättare sagt: de lågutbildade blev kvar. Nyanlända med hög utbildning har i stor utsträckning fortsatt att flytta från orten.
De sociala kostnaderna skenar
Även efter den stora omläggningen av migrationspolitiken har tillströmningen fortsatt. Anhöriga har anslutit liksom en del nyanlända från Stockholm med kranskommuner som har blivit tipsade om att leta efter bostad i Filipstad i stället.
Följden har blivit att de sociala kostnaderna skenar. Filipstad har flest socialbidragstagare i hela landet i relation till befolkningen. Av stadens drygt 10 000 invånare har över 2 000 utomeuropeisk bakgrund. Hela 80 procent av de vuxna i den gruppen saknar jobb och ytterligare tio procent befinner sig i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, enligt kommunchefen.
Och det är inte bara försörjningsstödet som tynger kommunens ekonomi. Filipstad har också mycket höga placeringskostnader för barn som far illa. När kostnaderna summeras landar siffran på över 60 miljoner kronor.
För en liten kommun som Filipstad motsvarar det tre kronor i kommunalskatt. Claes Hultgren uppmanar stockholmare att multiplicera kostnaden med 100 för att förstå den ekonomiska utmaning som Filipstad står inför.
- Vi klarar inte av det finansiellt. Vi får väl skicka in vår konkursansökan, säger Claes Hultgren.
Extratjänster och extrapengar har försvunnit utan förvarning
Situationen har blivit än mer akut på grund av en serie politiska beslut på riksplanet. Först kom beskedet att den stora satsningen på extratjänster stoppas i och med M/KD-budgeten - ett beslut som den rödgröna regeringen har accepterat att döma av vårbudgeten.
För en kommun som Filipstad betyder det att ännu fler kommer att behöva försörjningsstöd. De helsubventionerade statliga anställningarna var nämligen avsedda just för nyanlända och långtidsarbetslösa.
I samma veva halverades anslaget till Delegationen mot segregation, Delmos. Filipstad var en av 32 kommuner som hade klassats som utsatta och fått löfte om extrapengar från staten ända fram till år 2027. Det hade gett Filipstad en andningspaus i krisen. Nu hänger det löftet i luften.
Ovanpå detta kom beskedet att 130 av Arbetsförmedlingens lokalkontor ska läggas ner. Filipstad står på den listan, men kommunen har hopp om att det beslutet ska omprövas.
Signalen från staten är tydlig till landets mest utsatta kommuner: Ni får reda upp er situation själva, bäst ni kan. Staten har gjort sitt.
Det finns en risk att motsättningarna ökar mellan olika grupper
Kommunchefen i Filipstad är upprörd över att staten dumpar ansvaret för migrationspolitiken på redan hårt pressade kommuner. Det är orimligt att utgå från att nyanlända ska bli självförsörjande efter en etableringstid på två år, menar han:
- Hur ska en person som är analfabet komma ut i arbete inom några år? Vi har analyserat varenda person som har kommit till oss och många har en lång, lång väg till egen försörjning.
Hultgren menar att det även finns kulturella skillnader som försvårar etableringen. Nyanlända från extremt fattiga delar av världen kan vara nöjda med att ha mat för dagen, varmt och kallt vatten i kranen och tak över huvudet.
- Det är en enorm resa mellan olika världar. När man redan har rätt till försörjningsstöd och bostadsbidrag finns inte alltid incitamenten att arbeta.
Kommunchefen ser hur Filipstad blir en alltmer utarmad stad. Om den negativa spiralen fortsätter är han rädd för att motsättningarna ska öka mellan olika grupper.
- Det har funnits sådana tendenser, men det är viktigt att vi inte hamnar där. Filipstad är som en miniatyr av utanförskapsområdena i storstäderna. Vi har exempelvis en skola med runt 70 procent elever med invandrarbakgrund och 70 procent av de boende i vårt kommunala bostadsbolags bestånd har utomeuropeisk bakgrund.
Notan för försörjningsstöd ökar i kommun-Sverige
Även om situationen i Filipstad skiljer ut sig växer oron runtom i kommun-Sverige. Alltfler av de nyanlända som kom under 2015 är på väg att lämna den tvååriga period då staten betalar ut etableringsersättning. Samtidigt pågår chockbantningen av Arbetsförmedlingens olika verksamheter.
Enligt Sveriges kommuner och landsting, SKL, hade tre av fyra kommuner ett underskott i socialförvaltningsbudgeten redan år 2018, och kostnaderna för försörjningsstödet kommer att fortsätta öka framöver.
Statens flykt från ansvar är provocerande. Det är inte kommuner som Filipstad som har bestämt att Sverige ska vara västvärldens mest generösa mottagarland. Men det är de fattigaste kommunerna som har fått dra det tyngsta lasset.
Det går att invända mot såväl de svindyra extratjänsterna som Delmos och Arbetsförmedlingen. Men det går inte bara att dra undan mattan för utsatta kommuner utan någon konsekvensanalys.
Hur ska Filipstad överleva ekonomiskt och socialt? Någon i Rosenbad borde ha ett svar på den frågan.
Läs också: Centern flyr sitt ansvar för nedläggningarna
Kris i befolkningsfrågan - politikerna måste lyfta blicken
Rättelse: I en tidigare version av denna text hänvisades på två ställen till personer som är utomeuropeiskt födda eller utlandsfödda. Det som kommunchefen avsåg var personer med utomeuropeisk bakgrund, det vill säga inklusive barnen till personer som har invandrat från länder utanför Europa. Claes Hultgren har även dubbelkollat uppgiften om andelen elever med invandrarbakgrund på en skola i Filipstad, och hävdar att det snarare rör sig om 70 procent.