Anna Dahlberg
Tänk er att en rysk trålare lägger till vid kajen i Slite på Gotland. De 200 männen ombord är klädda i blåställ och hävdar att de bara ska reparera en gasledning. I själva verket monterar de upp extremt potenta luftvärnssystem.
Innan vi ens har hunnit reagera har Ryssland skaffat sig luftherravälde över hela Östersjön. Natos försvarslinje har tryckts tillbaka ända ut i Nordsjön.
Det är just detta som skulle vara det framtida krigets karaktär. Om Ryssland får för sig att göra något i Baltikum är det första steget en överraskningsoperation där luftvärnet flyttas fram för att blockera luftrummet för Nato.
Dessa system skulle kunna monteras upp på Åland, Gotska Sandön eller någon annanstans, men de flesta drar slutsatsen att Gotland ligger närmast till hands.
Sverige skulle alltså hamna i centrum av en sådan konflikt. Redan i upptrappningsfasen kommer telefonsignalen att ljuda Rosenbad. USA skulle begära tillstånd att använda svenskt luftrum, flygbaser och hamnar. Inte minst gäller det att så snabbt som möjligt föra in amerikanska Patriotmissiler för att säkra svenskt luftrum, eftersom vårt eget försvar saknar den förmågan.
Att Sverige skulle säga nej i ett sådant läge betraktas som uteslutet. Påtryckningarna skulle vara brutala, understryker en erfaren källa och påminner om hur Anna Lindh utlämnade två terrormisstänkta egyptier till CIA.
Vi har förresten redan gjort klart att vi kommer att vara behjälpliga. Vid den senaste krigsövningen i mars överraskade den svenska regeringen Natokretsen genom att snabbt svara ja på en sådan förfrågan.
I såväl Washington som Stockholm har det blivit uppenbart att vi sitter i samma båt. Sannolikheten för att Putin skulle ge sig på Baltikum är liten, men skulle det mot förmodan hända kommer vi att vara helt beroende av varandra. Det är i det ljuset som man ska se de allt tätare kontakterna mellan Sverige och USA de senaste två åren. Vissa tolkar rentav vicepresident Bidens uttalande förra veckan om att detta är "okränkbart territorium" som att vi har fått försvarsgarantier från USA.
Frågan är hur mycket av denna verklighet som har trängt ner i folkdjupet. Antagligen inte mycket. Vad värre är, insikten tycks inte ens ha sjunkit in hos regeringen.
Det blir alltmer uppenbart att regeringen driver två parallella linjer i säkerhetspolitiken. Den ena företräds av försvarsminister Peter Hultqvist och betonar vikten av den transatlantiska länken och annat som sorterar under det som man brukar kalla för avskräckning (deterrence på engelska).
Det innebär att man välkomnar amerikanskt engagemang, krigsövningar och annat som fyller säkerhetsvakuumet kring Östersjön. Ju högre tröskel man skapar desto mindre risk att Putin överväger några militära äventyrligheter.
Den motsatta linjen - som åtminstone i retoriken företräds av utrikesminister Margot Wallström - framhåller i stället vikten av avspänning (détente). Där fyller alliansfriheten och handlingsfriheten en stabiliserande roll. I förlängningen hamnar man lätt i resonemang om behovet av buffertzoner och "geografiskt fria ytor", som Löfven uttryckte saken förra våren.
Det är rimligen denna splittring mellan utrikesdepartementet (UD) och försvarsdepartementet (Fö) som förklarar de tvära kasten i den svenska säkerhetspolitiken. Ena stunden framställs Nato som ett problem, i nästa hyllas den transatlantiska länken, som ju Nato är det främsta uttrycket för.
Sprickan kommer att hamna i blixtbelysning när utredaren Krister Bringéus rapport presenteras inom kort. Enligt förhandsbeskeden har den kommit fram till att ett svenskt Natomedlemskap skulle minska risken för en konflikt i vårt närområde.
Det är ingen förvånande slutsats. De flesta som har jobbat nära detta frågekomplex - den förre försvarsministern Sten Tolgfors, den tidigare utredaren Tomas Bertelman och en rad tunga ex-ambassadörer - gör samma analys.
Men politiskt är det givetvis sprängstoff. Det ska redan ha utbrutit febril aktivitet på UD för att skademinimera effekterna av Bringéus rapport. När jag ringde till UD:s presstjänst i fredags var det inte ens klart när utredningen ska överlämnas och om det över huvud taget ska hållas någon pressträff.
Det inger inte förtroende, milt uttryckt. Vi kan inte ha en regering där det pågår en öppen dragkamp kring säkerhetspolitiken.
Det är uppenbart för alla att argumenten för den gamla alliansfriheten blir allt tunnare och närmast går på autopilot. Vi ska vara alliansfria för att vi alltid har varit alliansfria, ungefär.
Men då blundar man helt för den nya verklighet vi har att förhålla oss till. Alliansfriheten skyddar oss på intet sätt från en konflikt i vårt närområde. Tvärtom skulle svenskt territorium spela en huvudroll i ett krig om Baltikum, alldeles oavsett om vi är med i Nato eller står utanför.
Fördelen med att vara medlem är att vi har möjlighet att bedriva operativ planering för att möta ett sådant scenario, vilket i sig gör det än mindre sannolikt. Som alliansfria däremot skulle vi tvingas improvisera under oerhörd stress. Det skapar osäkerhet, inte bara för Sverige självt, utan för hela Östersjöregionen.
Nato är nästa naturliga steg för Sverige. Det skulle öka vår egen trygghet, minska krigsrisken i vårt närområde och manifestera vår värdegemenskap med Europa och USA.
Men i väntan på ett medlemskap finns det alla skäl att applådera Hultqvist-linjen. Steg för steg knyter vi vårt försvar närmare USA:s och talar högt om saken inför Moskva. Vi har nu kommit så nära ett Natomedlemskap som bara är möjligt, utan att ha skickat in en formell ansökan.
Nog är det ironiskt att vänsterns rädsla för Nato har fört Sverige rakt i armarna på USA.
Läs också: Guillou är ute och cyklar om Nato
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.