Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Varning för blågul försvarsnostalgi

Försvarsdebatten blir alltmer inkrökt och överspänd.

Väljarna förtjänar bättre.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Något har hänt i den svenska debatten på senare tid. Man skulle kunna kalla det för hemlängtan. Avståndet till Bryssel växer och EU-politiken kläs allt oftare i den blågula fanan. I den utrikespolitiska debatten i veckan drömde sig Socialdemokraterna tillbaka till en tid när svenska utlandssoldater bar blå FN-baskrar i stället för Nato-akronymer.

Allra tydligast är tendensen inom försvarsdebatten. Från vänster till höger ropar man nu efter ett återtåg till det svenska och det gamla. Vi ska inte längre prioritera internationella fredsinsatser i Långtbortistan, utan rusta mot ryssen här hemma.

Problemet med den här försvarsnostalgin är att den bygger på ett antal tankefel. Låt oss börja med Rysslandsbilden. Det är sant att Ryssland rustar upp, men det sker från en låg nivå. Korruptionen, demografin och det växande trycket på att köpa inhemskt materiel riskerar alla att sinka de storvulna ambitionerna.

Även om den ryska förmågan lär öka förblir landets möjligheter att föra krig på längre avstånd små. Sverige har ett gynnsamt strategiskt läge med Finland, Östersjön och Natoskölden i Baltikum som buffert österut. Hela idén om Ryssland som ett möjligt framtida hot mot Sverige är extremt långsökt.

Däremot kan man inte utesluta att ett alltmer revanschistiskt Ryssland hamnar i nya konfrontationer i den post-sovjetiska sfären, i värsta fall med något av de baltiska länderna. Ett sådant scenario skulle dra in Sverige som en stridande part på Natos sida. Det har vi redan gjort klart i samband med en krisövning i Natos regi (CMX 11).

Men då är det i detta perspektiv som debatten ska föras. Vilka förmågor är det Sverige behöver utveckla när vi bygger kollektiv säkerhet med våra nordiska grannar, EU och Nato? Vi har genomfört mängder av stabsövningar, militärövningar och civila övningar tillsammans med Nato liksom skarpa fredsinsatser.

Det är den erfarenhetsbasen som borde ligga till grund för nästa försvarsbeslut, inte gammalt tänk om att hela Sverige ska kunna försvaras.

Mot den bakgrunden finns det heller inget som helst skäl att förkasta den så kallade Afghanistandoktrinen och vända världen ryggen. Tvärtom - ju tätare band vi knyter med våra allierade desto bättre. Det är ju tillsammans med dessa länder som vi kommer att strida i varje tänkbart militärt scenario i vår del av världen.

Problemet med det svenska försvaret är inte bristen på pengar, utan bristen på en klar verksamhetsidé. Jämför bara med våra grannländer. Natolandet Danmark, exempelvis, struntar mer eller mindre i territorialförsvaret och satsar i stället på internationella fredsinsatser. Finland gör den omvända prioriteringen och investerar i ett manstarkt landförsvar. Båda har en försvarsbudget som motsvarar ungefär halva den svenska.

Sverige däremot vet varken ut eller in. Först fattar vi ett försvarsbeslut (2009) som andas framtid och modernitet. Vi ska ha ett insatsförsvar som försvarar Sverige mot komplexa hot både hemma och långt borta. Och vi bygger säkerhet tillsammans med andra i enlighet med den så kallade solidaritetsförklaringen.

Några år senare är den visionen lika omodern som utsvängda jeans. Den nya tidens hot från it-attacker, B- och C-stridsmedel och icke-statliga aktörer har rensats ut till förmån för det gamla Rysslandshotet. Och det internationella perspektivet har ersatts av blågula rustningskrav.

Det enda som förblir konstant i den svenska försvarsvisionen är stödet till vapenindustrin. Som en initierad försvarskälla uttrycker det: "Hammarslagen i vapensmedjan är hjärtat i svensk försvarspolitik".

Det svenska försvaret har blivit en kökkenmödding av oförenliga ambitioner. Och värre lär det bli om alla bakåtsträvare i debatten får gehör för sina krav.

Det avgörande är inte hur många dagar eller veckor som Sverige kan stå emot en eventuell angripare. Det finns inte en människa som kan teckna ett trovärdigt scenario där Sverige ensamt blir invaderat och ensamt skulle försvara sig.

Framtiden ligger i stället i en fortsatt internationalisering av försvaret, där en Natoutredning är nästa naturliga steg. Sverige har redan visat var vi står om det skulle uppstå ett skarpt läge i vår del av världen. Den svenska alliansfriheten är numera obegriplig för vår omvärld och skapar bara förvirring i den inhemska debatten.

Det finns utan tvekan stora luckor i försvaret. Bristen på luftvärn är kanske det mest uppenbara. Men det är snarare en konsekvens av den ensidiga satsningen på nya Jas 39 Gripen än på en för snål försvarsbudget eller ett för snävt utlandsfokus.

Vi behöver försvarspolitiker med modet att sätta fingret på de verkliga akilleshälarna inom försvaret: den obsoleta alliansfriheten och symbiosen med försvarsindustrin. I stället har vi fått en hispig backlashdebatt om att åter- vända till de blå- gula kasernerna.