Gå till innehåll

Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Anna Dahlberg

Värna välfärden från högerns lättsinne

En ny sjuka breder ut sig inom välfärden - radikalindividualismen. Idén om att medborgarna ska förses med checkar och rättigheter och sedan skicka räkningen till skattebetalarna.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Två aktuella händelser sätter fingret på vad jag menar. Nyligen gjorde Kristdemokraterna ett utspel där de krävde slopad biståndsbedömning för äldre. Vem som helst på ålderns höst ska alltså själv få bestämma om, och i så fall hur mycket, hemtjänst man vill ha.

Tråkigt att städa själv? Slå en signal till närmaste riskkapitalbolag på bokstaven A och lägg upp en plan för dina behov. Här ska inte kommunen komma och lägga näsan i blöt och förmyndaraktigt avgöra dina behov. Det handlar faktiskt om självbestämmande!

Det är ett fullständigt vettlöst förslag, som märkligt nog passerade utan att kölhalas i offentligheten. Samtidigt som många av dagens äldre knappt hinner öppna dörren innan hemtjänstens personal har försvunnit igen ska alltså även pigga stavgångspensionärer ges en chans att ta för sig.

Ett annat sådant tecken i tiden är debatten kring resursskolorna i Stockholm. De upprörda reportagen har avlöst varandra, alla med den givna mediedramaturgin: kallhamrade politiker skär ner på samhällets svagaste med hjärtlösheten som enda ledstjärna.

Verkligheten bakom beslutet har det dock talats tyst om. På bara två år har kostnaderna för barn i behov av särskilt stöd exploderat - från cirka 100 miljoner kronor 2010 till knappt 400 miljoner år 2012.

Antalet stödberättigade barn med diagnoser som adhd, Asperger, autism och dyslexi har fyrdubblats och nya resursskolor har poppat upp som svampar ur jorden.

Vad är det då som har hänt? Och hur kommer det sig att den stora ökningen sker bland högstadieelever som har gått hela sin skolgång utan att någon har upptäckt dessa neuropsykiatriska störningar tidigare?

Något enkelt svar finns inte. Men man kan konstatera att kostnaderna började skena samtidigt som föräldrarna fick rätten att själva söka till dessa skolor.


Det som är sökbart inom välfärden tenderar att bli väldigt dyrt. Kombinationen av medborgare som efterfrågar välfärd och vinstdrivande företag är en mäktig kraft som lätt spräcker alla budgetar.

Tilläggsbeloppen har legat på uppseendeväckande nivåer. En elev på dessa skolor har kunnat få upp till 600 000 kronor om året, att jämföra med den vanliga skolpengen på 70 000-80 000 kronor beroende på årskurs. Det är till och med högre än ersättningen till särskolan där barnen med svårast funktionshinder går.

Jag gick för säkerhets skull igenom räkenskaperna för de åtta friskolor som står bakom upproret. De drivs alla i aktiebolagsform och flera av dem har mycket goda vinstmarginaler på närmare 20 procent. Eller så har man som Vintertullsskolan en extrem lärartäthet - 18 personal på 31 elever, enligt lokaltidningen.

Priset för denna kostnadsexplosion har som alltid betalats av en annan grupp. I detta fall handlar det om elever i fattiga förortsområden, som har fått se sina tillägg minska dramatiskt. Detta vill en enig utbildningsnämnd nu ändra på.

Hjärtlöst? Kallhamrad högerpolitik? Inte i min värld i alla fall.


Resursskolornas uppror och KD:s utspel är en del i större trend. Individen betraktas alltmer som en kund på välfärdens marknad som ska kunna fylla sin varukorg efter egna önskemål.

För dem som förmår använda sig av denna frihet är den förstås mycket värd. Men man måste också inse att någon måste betala för den. När notorna för okynnesbesöken på vårdcentralen, den skenande assistansersättningen och så vidare ska betalas måste pengarna tas från de delar av budgeten som ännu inte är fredade.

Politik är faktiskt inte att vilja. Politik är att välja, den svåra konsten att prioritera. När en allt större del av budgeten dras från kontot automatiskt avhänder vi de politiskt ansvariga deras viktigaste uppgift.

I mångt och mycket är det en högervision som nu förverkligas. Den svenska borgerligheten kan sägas ha ingått en historisk kompromiss. Man har accepterat idén om den stora välfärdsstaten - men på villkor att alltmer av makten flyttas över till individer och företag.

Politiken decimeras till en bankomat för enskildas önskemål.

Vänstern har hakat på i övertygelsen om att det finns en aldrig sinande sedelpress att tillgå. Synen på sjukförsäkringen är talande. Det är den enskilda som ska avgöra om hon orkar jobba eller inte. Det ska inte komma någon från försäkringskassan eller arbetsförmedlingen och lägga sig i.

Valfrihet och egenmakt har naturligtvis ett stort värde inom välfärden. Men det kan inte betyda valfriheten att ta vad och hur mycket man vill ha.

Någon måste våga stå upp för en grå och verklighetsförankrad syn på välfärden. En budget är en budget, skattekronor växer inte på träd, man måste prioritera hårt och efter behov.

Kunden har inte alltid rätt.