Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Varför vill inte våra politiker styra landet?

Regeringen skulle behöva en lektion i politisk styrning, skriver Anna Dahlberg. Foto: ANNA-KARIN NILSSON / ANNA-KARIN NILSSON EXPRESSEN

Politikerna framstår allt oftare som maktlösa inför samhällsproblemen. I själva verket skulle de behöva en lektion i politisk styrning.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den som följer den politiska debatten märker en växande frustration över verkligheten. Det ska inte vara så här i Sverige, säger politiker X. Jag blir förbannad, säger politiker Y.  

Statsminister Stefan Löfven låter ofta som om han har gått i opposition mot verkligheten. Han är besviken över allt ifrån klyftor som växer, brister i välfärden, segregation och gängkriminalitet. "Det är inte okej."

Men hur vore det om våra politiker i stället funderade över varför det har blivit som det har blivit? Den politiska styrningen har uppenbarligen inte fungerat. 

Lite förenklat kan man välja att styra med morot eller piska. Antingen använder man ekonomiska incitament för att uppnå ett visst resultat eller så styr man via regler och tvång. Problemet är att svenska politiker allt oftare ryggar inför det vägvalet. 

Bristen på sjuksköterskor är inget naturfenomen

Ta krisen inom sjukvården. I somras var situationen på flera sjukhus så pressad att man inte ens hann behandla cancerpatienter i tid. Den förklaring som ges är att det råder brist på sjuksköterskor.

Men det är ett icke-svar. Om det inte går att behålla sjuksköterskor på sjukhusen beror det på att man inte erbjuder marknadsmässiga villkor. Det behöver inte bara handla om lönen, utan kan även inkludera sådant som arbetstider och arbetsmiljö. Men sammantaget ger inte sjukhusen ett tillräckligt attraktivt erbjudande på marknaden. 

Sjuksköterskebristen är inget mystiskt naturfenomen. Den är ett resultat av bristande insikt. Om det inte går att styra personalförsörjningen med byråkratiska pekpinnar är det marknadens lag som gäller. 

Att bara hoppas att problemet ska försvinna med tiden löser ingenting.

Inför remisstvång på akuten

Ett annat kroniskt problem inom vården är att alltför många patienter söker sig till akuten. Sverige är ett av världens mest sjukhustunga länder, vilket gör vården dyr och ineffektiv. I decennier har politiker därför talat om att i stället bygga ut primärvården. Ändå händer inte mycket. 

Ett sätt att få folk att sluta söka sig till akuten vore att chockhöja patientavgifterna. Det skulle vara den marknadsmässiga lösningen på problemet - att låta prismekanismen styra människors beteende. 

Om man räds effekterna av ett sådant förslag återstår att införa en grindvakt. I Norge och Danmark har man remisstvång för att få komma in på akuten. Det är ett utmärkt sätt att avstyra okynnesbesök, som även Sverige borde pröva. Den som anländer medvetslös till akuten i en ambulans skulle givetvis tas emot ändå.

Men att göra ingenting är knappast ett alternativ. Då får politikerna vackert acceptera att problemet kvarstår. Man har inte otur med verkligheten i hur många år som helst.

Hur kan bostadsministern vara förvånad?

Den svenska skolan är ett annat område som präglas av svag politisk styrning. I Sydkorea, exempelvis, lockas lärare till problemskolor med alltifrån höjd lön och mindre klasser/undervisningstid till löften om att fritt få välja nästa skola att jobba i.

I Sverige har det börjat tas några stapplande steg i den riktningen, men mest verkar politikerna tagna på sängen av den växande segregationen. 

Ytterligare ett exempel är bostadsmarknaden. Vår bostadsminister Peter Eriksson (MP) är frustrerad och arg över att det byggs alldeles för få hyresrätter för låginkomsttagare. Men varför skulle någon bygga för den gruppen? 

För byggbolagen lönar det sig mycket bättre att bygga för hushåll med höga inkomster. I Stockholm är intresset närmast noll för regeringens investeringsstöd till lägenheter med hyrestak.

Kommunerna har heller inga krav på sig att se till att det byggs bostäder för låginkomsttagare. För en kommun är det förstås mer lockande att bygga gräddhyllor åt hushåll med hög skattekraft än att attrahera potentiella socialbidragstagare. 

Så länge det kommunala planmonopolet gäller, och inga sanktioner hotar i bakgrunden, kommer kommunerna därför att handla i enlighet med sitt egenintresse. Konstigt vore det annars.

Det kan jämföras med Finland där det ställs detaljerade krav på varje kommun kring hur många billiga hyresrätter som ska färdigställas. I Sverige däremot har staten lämnat walkover och utfallet blir därefter. 

Hur kan Peter Eriksson ens vara förvånad? 

Värnplikten är ett undantag

På ett område har politikerna faktiskt dragit slutsatser av att den politiska styrningen inte fungerar. Sommaren 2010 avskaffades värnplikten. Tanken var att Försvarsmakten därefter skulle klara personalförsörjningen på frivillig basis. 

Men man insåg aldrig vidden av beslutet att byta styrprincip från tvång till marknad. Erbjudandet till landets unga var inte tillräckligt lockande, och desperationen inom försvaret växte. Till slut fick politiken slå till reträtt och återinföra plikten.

På de flesta andra områden undviker dock politikerna att dra skarpa slutsatser av sina misslyckanden. Man vill varken ta kostnaden för att styra med ekonomiska incitament eller peka med hela handen.

Helst ska samhällsproblemen lösas genom att man helt enkelt sätter upp ett mål om när de ska vara lösta. 

Det finns ovilja att tala om intressen och incitament

Frågan är varför vi hamnat här. Få länder har så svag politisk styrning över centrala politikområden som exempelvis skola/välfärd, bostäder och flyktingmottagande som Sverige. Det har bara blivit som det har blivit. Och när förhållandena väl har satt sig tycks det vara alltför politiskt kostsamt att ändra spelreglerna.

Men kanske handlar det också om en ovilja att tala om intressen och incitament. Politiken utgår ofta från en snällhetspresumtion, där alla i varje läge handlar för det allmännas bästa. Sjuksköterskor tar nattpasset och poliser kämpar på i yttre tjänst oavsett lön. Byggbolag och kommuner bygger för de fattiga även om det är olönsamt.

Men så ser ju inte samhället ut. I stället för att bli förbannade på verkligheten borde våra ministrar, landstingsråd och kommunalråd ta sitt ansvar och börja styra landet.

 

Läs också: Rean på poliser och sjuksköterskor är över 

 

 

 

 

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!