Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Varför talar ingen om försvarets svarta hål?

Beslutet att beställa Gripen E vilade på att även Schweiz skulle köpa planet, men så blev det inte.Foto: PETER KLAUNZER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Försvarsminister Peter Hultqvist (S) säger sig vilja prioritera ”basplattan” inom försvaret, men stora pengar har i stället gått till materielprojekt.Foto: FOTO: FREDRIK WENNERLUND COPYRIGHT: S / STELLA PICTURES

Försvaret lider brist på det mest basala, som lastbilar och personlig utrustning. Samtidigt satsas det mångmiljardbelopp på att hålla försvarsindustrin under armarna. Politikerna måste våga ta tag i detta systemfel.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Den som följer försvarsdebatten på lite distans upptäcker snabbt en paradox. Å ena sidan inskärper alla att säkerhetsläget är allvarligare än på mycket länge med ett Ryssland som rustar upp och uppträder alltmer aggressivt.

Å andra sidan fortsätter miljardrullningen till de dyra materielprojekten, som om inget har hänt. Satsningen på 60 exemplar av stridsflygplanet Gripen E har hittills kostat skattebetalarna 36,8 miljarder kronor - flera år innan planen ens har börjat levereras. Över hela flygplanets livslängd närmar sig kostnaden 100 miljarder.

Ord och handling hänger inte ihop. Det går inte att varna för att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas och samtidigt köpa in 14 tomma Gripen-skrov för hundratals miljoner för att hålla produktionen i gång vid Saab. 

Det som saknas är en debatt om prioriteringarna

Om drygt två veckor - den 14 maj - ska Försvarsberedningen lämna sin slutrapport. På upploppet har ett bråk brutit ut om finansieringen av det kommande försvarsbeslutet år 2020. Och visst är pengarna viktiga, men minst lika viktigt är en debatt om prioriteringarna.

Vad ska satsningarna på försvaret gå till? Att förstärka försvarets operativa förmåga här och nu eller att se till att svensk försvarsindustri överlever även på sikt?

Det finns inget annat land i vår storlek som är slutleverantör av så mycket försvarsmateriel: stridsflyg, ubåtar, örlogsfartyg, stridsfordon och haubitsar. Inte ens Storbritannien tillverkar stridsflygplan på egen hand längre. 

Samtidigt satsade Sverige förra året runt en procent av BNP på försvaret. Det säger sig självt att ekvationen inte går ihop. Inte undra på att försvarets ekonomi är ett ständigt sorgebarn, decennium efter decennium. 

Sverige hade kunnat vänta i decennier med ett nytt stridsflyg

Att producera egna stridsflygplan och ubåtar är oerhört dyrt. När exportframgångarna uteblir får Sverige ensamt bära utvecklingskostnaden samtidigt som omsättningstempot och efterfrågan drivs upp för att hålla ingenjörerna vid Saab sysselsatta. 

Den nya superubåten A 26 är exempelvis beställd i två exemplar. Två exemplar! Utvecklingskostanden per ubåt blir naturligtvis skyhög. I alla andra sammanhang skulle en sådan beställning avfärdas som galenskap.

C/D-versionen av Jas Gripen blev operativ inom försvaret år 2004. Bara några år senare började planerna för E-versionen att smidas. Jag frågar Allan Widman (L), som har suttit i försvarsutskottet sedan början av 2000-talet, hur länge flygvapnet skulle kunna klara sig med dagens C/D-plan. ”Utan vidare till år 2035”, svarar Widman. C/D-planen anses så potenta att de kommer att behållas när E-versionen fasas in.

Sverige hade alltså kunnat vänta i decennier med att fatta beslut om nytt stridsflyg. Men i stället tecknades ett kontrakt på 60 plan av E-versionen redan i februari 2013. Beslutet vilade på att även Schweiz skulle köpa planet, men så blev det inte. 

Visserligen har Brasilien beställt 36 Gripen-plan, men det köpet bygger på att Sverige lånar ut pengar till Brasilien, via generösa exportkrediter. Hur det går i slutändan med återbetalningen återstår att se.

Det är som ett spelmissbruk som ingen part vill komma ur

Det är bara en tidsfråga innan diskussionen om nästa generation Gripen drar igång. För det ligger i systemets natur. Och det är inte försvarsindustrin som ska klandras för att den driver på, utan politikerna för att de inte orkar stå emot.

Gång på gång försäkrar de ansvariga att det är försvarets operativa förmåga som ska prioriteras. Det var en bärande tanke i 2015 års försvarsbeslut och försvarsminister Peter Hultqvist (S) har upprepade gånger bedyrat att det är ”basplattan” som är viktigast.  

Men verkligheten talar ett annat språk. I stället för två armébrigader har det blivit en, och det råder fortfarande brist på basala saker som moderna terrängbilar och persedlar. 

I vanlig ordning är det de stora materialprojekten - inte minst stridsflyget och ubåtarna - som fortsätter att sluka pengar och inteckna stora delar av det ekonomiska utrymmet. 

Det är som ett spelmissbruk som ingen part vill komma ur. Allt som krävs för att lösa problemet är ju bara ett nytt tillskott med pengar, sedan ett nytt och ett nytt...

Sverige är för litet för att ensamt tillverka stridsflygplan

Jag frågar Allan Widman vad detta beteende beror på. 

- Vi har en väldigt stark självbild som emanerar från den tid då Sverige var en stor beställare av krigsmateriel och då vi satsade flera gånger större andel av ekonomin på försvaret. Men på sikt är det knappast möjligt att upprätthålla hela den industriella bredd som Sverige har på försvarsområdet.

Fakta sparkar. Sverige är för litet för att ensamt kunna tillverka stridsflygplan och ubåtar; i synnerhet om vi också vill ha en försvarsförmåga värd namnet. Svensk försvarsindustri får i framtiden rikta in sig på att tillverka delsystem eller ingå i internationella samarbeten kring större plattformar.

Ju snabbare ansvariga politiker sätter ner foten desto bättre. För försvaret behöver inte bara mer pengar: det är i lika stort behov av modiga politiker som vågar prioritera.

 

Läs också: Generalmajor: ”Vi kunde knappt försvara Sverige”