Anna Dahlberg
Lek med tanken att Skatteverket gör en razzia mot en misstänkt städfirma. Väl på plats upptäcker handläggarna massor av fuffens. På papperet har firman flera anställda med arbetstillstånd medan andra har så kallade nystartsjobb med stöd från Arbetsförmedlingen.
Ingen av dessa personer utför dock något arbete hos städbolaget. Det gör däremot ett antal papperslösa personer med samordningsnummer. Dessa personer tycks dessutom bo tillsammans med 18 andra på en namngiven adress i en förort.
Nu tänker säkert de flesta att Skatteverkets utsända genast tar upp telefonen och larmar alla berörda myndigheter om vad de har upptäckt. Arbetsförmedlingen måste ju få reda på att deras stödpengar rinner ner i ett svart hål. Migrationsverket måste bli informerat om att de arbetstillstånd som de har beviljat missbrukas och så vidare.
I själva verket sker inget av detta. Skatteverkets utsända får inte ens kontakta folkbokföringen inom den egna myndigheten och berätta att massor med människor med oklara samordningsnummer är skrivna på samma adress. Det är brandväggar uppsatta även där.
Myndigheterna fungerar ofta som isolerade öar
Få utomstående känner till hur långtgående sekretessbestämmelserna är. De flesta tar nog för givet att myndigheterna slår larm till varandra när de ser att saker och ting inte står rätt till.
För de berörda handläggarna skapar denna påtvingade passivitet stor frustration. De nödgas se på när systemen missbrukas och saknar själva möjligheter att göra effektiva kontroller.
Det finns undantag när sekretessen både får och ska brytas, exempelvis om det rör sig om grov organiserad brottslighet eller om syftet anses trumfa skadan. Men denna så kallade generalklausul får bara användas i enstaka fall och med risk för avsked för den ansvariga handläggaren.
Sedan 2008 finns det också något som heter underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen. Problemet är att åtminstone Skatteverkets jurister tolkar den lagen som att det krävs konkreta bevis på fusk för att slå larm hos en annan myndighet.
Det betyder att i den löpande verksamheten fungerar myndigheterna som isolerade öar medan de kriminella drar nytta av brottsupplägg som spänner över en rad verksamheter. De kan med fördel kombinera moms- och kreditbedrägerier med lönebidrag, påhittade anställda, svartarbete och förmåner från Försäkringskassan.
Politikernas favoritord är samverkan
Det är märkligt att staten medvetet väljer att försvaga sig själv på det här sättet. Det är ju inte så det brukar låta i debatten. Då inskärper ansvariga ministrar att samhället ska mobiliseras på alla sätt för att bekämpa brottsligheten.
Favoritordet är samverkan. Det finns ingen hejd på vad samverkan mellan myndigheter kan åstadkomma om de bara tar sig an brottsligheten gemensamt. Det ligger mycket i det, men vad ska de samarbeta om i vardagen när de inte ens får dela information om misstänkt brottslighet med varandra? När de inte får göra riskvärderingar ihop på grund av sekretess? När de inte får direktåtkomst till viktiga kontrolluppgifter hos andra myndigheter?
Under ett seminarium i torsdags vittnade företrädare för en rad myndigheter om de svårigheter som sekretesshindren sätter upp. Migrationsverket kan exempelvis inte göra ordentliga kontroller av arbetstillstånden, eftersom man inte får tillgång till uppgifter från Skatteverket. Det handlar om avgörande information som att personen i fråga verkligen jobbar hos det namngivna företaget och att skatt betalas in.
Upphandlingsmyndigheten får inte kontrollera företagare mot belastningsregistret, trots att lagen kräver skötsamhet, och så vidare.
- Vems integritet skyddar man egentligen? undrar Pia Bergman, som under många år har arbetat på Skatteverket med fokus på brottslighet.
- Sekretessen skyddar framför allt de kriminella i dag. Det vi kräver är inget jätteregister, utan vi vill bara kunna utbyta information om det finns misstankar om brott eller felaktiga utbetalningar.
Socialtjänsten återkopplar sällan till polisen
Sekretessen ställer till det även på andra håll. Psykiatrin får inte varsko polisen om man släpper ut en farlig person, exempelvis. Och trots att det heter att myndigheter ska samarbeta mot våld i nära relationer kan varningssignaler om att en kvinna blir slagen inte föras vidare.
Samma sak med unga kriminella. Även där heter det att det är av högsta vikt att skola, socialtjänst och polis samarbetar kring unga i riskzonen. Men i praktiken krävs det att föräldrarna skriver på ett samtycke till informationsutbyte för att bryta sekretessen.
Poliser som griper unga kriminella får som regel ingen återkoppling alls från socialtjänsten. De vet inte om ungdomen har blivit tvångsplacerad i hemmet eller ska släppas från någon institution.
Det finns naturligtvis skäl till att många verksamheter omfattas av sekretess och tystnadsplikt. Det handlar om att värna den personliga integriteten och att skapa förtroende. Känsliga personuppgifter ska inte kunna delas hur som helst. Allt detta är självklarheter.
Men det är uppenbart att sekretessreglerna inte är anpassade till dagens verklighet. Syftet kan aldrig ha varit att förenkla bidrags- och identitetsfusk liksom annan kriminalitet. Det går inte heller att hävda att det är integritetskränkande för den som söker ett intyg eller tillstånd, exempelvis, att det inhämtas kontrolluppgifter från andra myndigheter.
Är det Miljöpartiet som stretar emot som vanligt?
Små steg har tagits i rätt riktning. I veckan föreslog exempelvis finansminister Magdalena Andersson (S) att lätta något på sekretessen inom Skatteverket. Men som Pia Bergman påtalar kommer det även fortsättningsvis att råda total sekretess mellan beskattningen och folkbokföringen.
- När vi upptäcker något ute på fältet, exempelvis felaktiga samordningsnummer hos personer utan tillstånd att vistas i Sverige, vill vi kunna överlämna det till folkbokföringen. Men det går inte på grund av sekretess.
Så kan vi inte ha det. Regeringen måste ge myndigheterna förutsättningar att bekämpa brott och fusk. Är det Miljöpartiet som stretar emot som vanligt? Kör i så fall över partiet.
Det Fusk-Sverige som håller på att växa fram borde bekymra oss alla.