Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Varför ser ni utnyttjandet bakom sexköp men inte tiggeri?

Under 2018 var tiggeri det vanligaste människohandelsbrottet i Sverige, som ledde till en fällande dom. Sedan dess har antalet anmälda brott halverats och även antalet tiggare har minskat påtagligt.Foto: Björn Lindgren / TT NYHETSBYRÅN
Den dominerande nationaliteten bland kvinnorna i lägenhetsbordellerna är rumänskor.Foto: MELI PETERSSON ELLAFI

Regeringen vill bekämpa sexköp med fängelsestraff. Men när människor utnyttjas för tiggeri heter det uppgivet att ”det inte går att förbjuda fattigdom”. Det är svårt att få ihop de budskapen.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ingen torde vid det här laget ha undgått nyheten att Paolo Roberto greps i samband med en polisrazzia mot en lägenhetsbordell i Stockholm. Kort efteråt spekulerade Roberto själv kring att kvinnan i fråga säkert var ”dittvingad”.

I svallvågorna efter skandalen har regeringen utlovat en skärpning av straffet för sexköp. Böter ska tas bort ur straffskalan och i stället ska fängelse vara huvudregel, heter det.

I en debattartikel understryker ansvariga ministrar att sexhandel är en form av slavhandel: ”De kvinnor som säljs på bordeller och gator i den rika västvärlden har ofta en mycket fattig bakgrund, och saknar möjligheter till en annan försörjning för sig själva och ofta de barn de lämnat” (AB 19/5).

Det ligger mycket i den beskrivningen. Den dominerande nationaliteten bland kvinnorna i lägenhetsbordellerna är rumänskor. Ibland vet de vad som väntar efter ankomsten till Sverige. I andra fall har de lockats hit under förevändningen att de ska arbeta, exempelvis som städerskor.

Det mesta påminner med andra ord om en annan gren inom människohandeln och utnyttjandet av människor – nämligen tiggeriet. Även där utförs ”arbetet” i första hand av kvinnor medan männen samlar in pengarna i bakgrunden. En del är införstådda med arbetsuppgiften som väntar medan andra har blivit hitlurade.

Under 2018 var tiggeri det vanligaste människohandelsbrottet i Sverige, som ledde till en fällande dom. Sedan dess har antalet anmälda brott halverats och även antalet tiggare har minskat påtagligt, enligt Kajsa Wahlberg, som arbetar med människohandelsfrågor vid polisen.

Skälen är antagligen flera. Dels har polisen slagit omkull ett antal ligor, dels har det kontantlösa samhället gjort att tiggeriet inte är lika lönsamt längre. Numera fokuserar polisen återigen på människohandeln för sexuella ändamål. 

Men polisen får också in uppgifter om att en del kvinnor som tvingas tigga även tvingas till prostitution för att öka förtjänsterna för människohandlarna. Det kan gå till så att de kontaktar män på parkeringsplatser eller följer med män som har lagt en sedel eller ett meddelande i koppen och går in på kundtoaletten i en matvaruaffär.

Polisen noterar att ”trafiken” med människor som förs hit från Rumänien fortsätter trots coronapandemin.

Kopplingarna mellan prostitutionen och tiggeriet är uppenbara. Det handlar i hög grad om fattiga människor från Rumänien som lockas hit för att tjäna pengar och sedan hänvisas till att sälja sin kropp, tigga eller stjäla. 

– Det är klart att människohandlarna vill att det ska se frivilligt ut, men de blir alltid utnyttjade på något sätt, säger Kajsa Wahlberg om tiggarna. Få människor är så snälla att de kör hit folk gratis och erbjuder boende, mat och så vidare. De som tigger kan inte alltid kan läsa, skriva eller ens förstå pengars värde. Det gör tyvärr att de lätt blir utnyttjade.

Polisen noterar att ”trafiken” med människor som förs hit från Rumänien fortsätter trots coronapandemin. Bilden av att det svenska samhället är mer öppet än andra länder gör landet attraktivt för människohandlarna i spåren av den ekonomiska krisen på hemmaplan.

Ändå bemöts tiggeriet med en överslätande attityd. ”Det går inte att förbjuda fattigdom”, inskärper politiker med hjärtat till vänster gång på gång.

Det intressanta är hur olika exploateringen av utsatta människor bemöts politiskt beroende på om det handlar om prostitution eller tiggeri. När det gäller sexköp är det ingen som odlar myten om ”den lyckliga horan” som åker till Sverige för egen maskin och skramlar ihop lite välbehövliga pengar till familjen där hemma.

Då är det självklart att det handlar om utnyttjande eller rentav slavhandel. Det skulle anses djupt stötande att göra intervjustudier med de prostituerade för att lyfta fram hur nöjda de är med sin situation eller för att ”slå hål på myter” om att verksamheten är organiserad.

Men när det gäller tiggeriet är det tvärtom. Där ansågs det länge suspekt att ifrågasätta frivilligheten i det som pågick. Länge avfärdades det som en ”råttan i pizzan-historia” att tiggeriet i hög grad är organiserat. 

Stadsmissionen sade sig rentav kunna garantera att det inte fanns någon organiserad brottslighet med i bilden: ”Det viktiga är att vi fortsätter att se de människor som möter oss på våra gator som individer som har fattat rationella beslut om att komma hit i försök att försörja sina familjer”, skrev Marika Markovits (SvD 1/8 2015).

Med tiden har den idylliska bilden av tiggeriet som något slags ambulerande byalag börjat flagna. Den ena domen efter den andra har gett insyn i en förfärande verklighet av misär och misshandel. Bilden ser förstås inte likadan ut överallt, men att det finns ett betydande inslag av utnyttjande inom tiggeriet kan ingen längre betvivla.

Ändå bemöts tiggeriet med en överslätande attityd. ”Det går inte att förbjuda fattigdom”, inskärper politiker med hjärtat till vänster gång på gång. Det är förstås ett riktigt konstaterande. Vi kommer aldrig att kunna förhindra att fattiga människor låter sig utnyttjas i hopp om att kunna få det lite bättre ställt.

Men det är knappast en ursäkt för att förbli passiv. Det tycker vi ju inte när det gäller prostitutionen, där fattigdomen är en precis lika stark drivkraft.

Visst finns det viktiga skillnader mellan prostitution och tiggeri. Att sälja sin kropp är en mycket större integritetskränkning än att tigga. Den som köper en annan människas kropp begår dessutom en vämjelig handling medan den som skänker en slant försöker göra gott.

Allt det har betydelse för vem och vad som bör kriminaliseras – sexköparen när det gäller prostitution men mottagaren när det gäller tiggeri. Men i grunden rör det sig om två förnedrande, icke-legitima sysslor som har funnits med oss lika länge som nöden.

Alla prostituerade och tiggare är inte hjälplösa offer. Men tillräckligt många far illa för att det bör finnas både en sexköpslag och ett tiggeriförbud.

Man kan bekämpa dem med olika slags förbud eller försöka legalisera dem med licenser och på det sättet göra dem beskattningsbara. En del anser att stigmatiseringen är det stora problemet och betonar självbestämmandet hos horan/tiggaren. Andra framhåller utnyttjandet och det skeva i ett samhälle som låter det fortgå.

Men det är svårt att se logiken i att förfäras över att det förs hit prostituerade från Rumänien, men rycka på axlarna när fattiga från samma land bussas till Sverige för andra ändamål. Rimligen borde vi försöka bekämpa alla former av exploatering av fattiga människor. Att människohandelsbrottet redan finns är utmärkt, men det räcker knappast om man på allvar vill kväsa dessa företeelser.

Alla prostituerade och tiggare är inte hjälplösa offer. Men tillräckligt många far illa för att det bör finnas både en sexköpslag och ett tiggeriförbud. Det skulle dessutom sända en kraftfull signal till de kriminella nätverken att Sverige inte är ett attraktivt land att bedriva sådan verksamhet i.

Regeringen borde prioritera en utredning om tiggeriförbud framför en panikskärpning av sexköpslagen.