Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Varför kramar S kapitalet?

Vill du bli rik i Sverige ska du satsa på att bo. Var är rättvisan i det, Stefan Löfven?

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Jag kan numera titulera mig miljonär. Nej, det är inte lönen som har fått mina tillgångar att växa. Det är boendet.

Utan att lyfta ett finger har jag sett värdet på min bostadsrätt i centrala Stockholm fördubblas. Om jag bryter ner det månadsvis kan jag konstatera att jag hittills har tjänat 15 000 kronor i månaden bara på att bo. Det är alltså efter att månadsavgiften och räntekostnader är inbetalda.


Man kan förstås invända att vinsten i någon mening är en chimär så länge jag tänker bo kvar i Stockholm. Byter jag upp mig till något större slår ju värdestegringen tillbaka med full kraft och mer därtill.

Men faktum kvarstår: Jag har blivit miljonär på att bo och jag tycker att det är stötande. Än mer stötande är det att tänka på att staten har varit med och subventionerat mina bolån med flera tusen kronor i månaden genom det 30-procentiga ränteavdraget.

När jag sparar och arbetar kräver samhället att få del av pengarna, men när jag lånar och sover vill samhället belöna mig.

Så här har det sett ut länge i Sverige. De som köpte hus på 60- och 70-talet såg sina lån ätas upp av inflationen samtidigt som ränteavdragen var gränslöst generösa. Det var så Gunnar Strängs socialdemokrater ville ha det - 80-procentiga marginalskatter för arbete och lika höga ränteavdrag för den som ägde sitt boende. Att bo blev ett sätt att skatteplanera.


Nu har småhusägare och bostadsrättsinnehavare inte längre hjälp av inflationen, men vi gynnas fortfarande av skatter och avdrag. 2008 tog alliansen bort den statliga fastighetsskatten samtidigt som man behöll EU:s mest generösa ränteavdrag.

Det är en absurd fördelningspolitik. Sverige har blivit ett skatteparadis för dem som har pengar. Förmögenhetsskatten och arvsskatten är borta samtidigt som fastighetsskatten har förvandlats till en avgift på högst 7 112 kronor om året.

I Sverige ska det löna sig att äga. Däremot inte att arbeta.

Tittar man på OECD:s statistik framträder ett intressant mönster. När det gäller beskattning av arbete ligger Sverige en bra bit över snittet i västvärlden. Marginalskatten för höginkomsttagare är högst i hela den industrialiserade världen.

När det gäller skatt på egendom däremot ligger vi långt under OECD-snittet. Vi är som USA, fast tvärtom. Där beskattar man fastigheter hårt, men arbete lätt. Här gynnar vi i stället ägandet.

Hur kan man förklara denna märkliga skattemoral i ett vänsterpräglat land som Sverige? Kanske är det så enkelt som att det handlar om skatternas synlighet. Egendomsskatterna är påtagliga på ett helt annat sätt än andra skatter.


Om vi skulle betala in 20 000 kronor retroaktivt i moms varje år kanske vi skulle få se folkrörelse mot konsumtionsskatter: "Vadå betala till staten - jag har ju redan pröjsat för mjölken och restaurangbesöken."

När det gäller hatet mot fastighetsskatten kan det också spela in att det är svårt att uppfatta den växande rikedomen så länge den är bunden i huset och vinsten inte är realiserad.

Men det är ändå märkligt att det inte förs någon debatt om de skeva skatterna. För varje ekonom finns det några enkla grundregler när det gäller skatter: Beskatta sådant som du vill ha mindre av - exempelvis koldioxidutsläpp och alkohol - hårt och sådant som du vill ha mer av - exempelvis arbete - måttligt. Beskatta fasta skattebaser hårdare än rörliga.


Det är inte bara klokt rent ekonomiskt, utan även moraliskt rimligt. Varför ska vi straffa en narkosläkare, som tar ett extra jourpass, med 57 procents skatt medan samma läkare slipper undan med 22 procents reavinstskatt på miljonklippet på villan? På vilket sätt är det rättvist att gynna ägande framför ansträngning?

I synnerhet för vänstern borde denna obalans i det svenska skattesystemet sticka i ögonen. Men så är inte fallet. Tvärtom går Socialdemokraterna till val på att inte röra vare sig egendomsskatterna eller ränteavdragen.

Däremot lovar man stolt att höja världens högsta marginalskatt ytterligare. I Stefan Löfvens Sverige räcker det inte med 57 procents marginalskatt för narkosläkaren som ställer upp och jobbar extra. Hen ska straffas med 60 procent.

Det är en obegriplig politik på alla sätt, utom det snävt valtaktiska.


På tisdag framträder den franske stjärnekonomen Thomas Piketty på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Visby. Jag hoppas innerligt att han vågar kritisera sina värdar och skapa dålig stämning i biosalongen.

Piketty har blivit världsberömd genom sin bok "Kapitalet i det 21:a århundradet" som visar hur förmögenheterna har dragit ifrån resten av ekonomin i västvärlden.

Jag bad Nordea ta fram statistik över förmögenheternas fördelning i Sverige. Det visar sig föga förvånande att den enskilt största posten utgörs av småhus och borätter som tillsammans står för 6100 miljarder kronor, eller 60 procent av alla förmögenheter exklusive pensionssparande.

Det är alltså boendet som är den främsta förklaringen till svenskarnas snabbt växande förmögenheter. Det är så man blir rik i Sverige. Det lönar sig att bo.

Jag skulle önska mig en ny folkrörelse - en för oss som hellre behåller lite mer av vår lön än blir miljonärer på att bo.

Då kanske även Socialdemokraterna skulle börja lyssna.