Anna Dahlberg
Till årsskiftet får Malmö högskola status som universitet. Det kan ses som en kröning av Malmös imageförvandling från en industristad på dekis till en modern kunskapsstad.
För bara tre år sedan var läget ett annat. Högskolan fick omdömet "bristande kvalitet" på 39 procent av sina utbildningar och rankades som sämst av alla lärosäten som utvärderades 2014. Elaka tungor kallade högskolan för "Malmö lekskola", eftersom kraven på studenterna ansågs så låga och pedagogiken så flummig (Lundagård 27/1) .
Sedan dess har högskolan lyft sig rejält och rankas i dag högre än flera av de nyare universiteten, som Mittuniversitetet och Linnéuniversitetet. Men det är snarare ett skäl att dra tillbaka universitetsstatusen för de lärosäten som inte lever upp till namnet än att lägga till nya.
Beslutet är dock logiskt i ljuset av den allmänna inflation som pågår inom den högre utbildningen. Alltfler studenter med allt sämre förkunskaper trycks nu in på våra högskolor och universitet.
Antalet registrerade studenter har fördubblats från cirka 200 000 i början av 1990-talet till runt 400 000 i dag. Samtidigt har betygsinflationen på gymnasiet urholkat kunskapsnivån hos de studenter som kommer in. Larmrapporter vittnar om studenter som varken kan skriva ordentligt eller förstår vad de läser.
En monstruös incitamentsstruktur
Jag talar med Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, som är djupt oroad över utvecklingen:
- Det är ganska många som inte har den intellektuella nivå som krävs för att tillgodogöra sig akademiska studier. Det är ett faktum. Det kommer in alltfler svagpresterande studenter som egentligen inte borde vara på universitetet och som tar stora resurser i anspråk.
Han berättar om studenter som inte förstår frågorna på tentorna och om en "chockerande låg språknivå" på vissa C-uppsatser. Många av de svagpresterande studenterna är ovana vid att läsa böcker och kan häpet fråga "Ska vi läsa hela boken?" om kurslitteraturen.
Vad värre är, hela systemet premierar sänkta krav. Lärosätena får betalt per godkänd student, vilket skapar ett tryck på att släppa igenom så många som möjligt. Möller kallar det för en "monstruös incitamentsstruktur":
- Finansieringsupplägget är groteskt. Alla lärare försöker naturligtvis vara professionella, men att underkänna studenter innebär mindre pengar och en hel del extraarbete. Det säger sig självt att det riskerar att leda till att kraven sänks. Ytterst står ju institutionernas ekonomi på spel. Om kraven är för höga och betygen för låga hos oss kanske studenterna söker sig till andra universitet.
Högern och vänstern har gemensamt skapat Pisahögskolan
Det var dåvarande utbildningsminister Per Unckel (M) som drev igenom det olycksaliga finansieringssystemet år 1993. Precis som med Pisaskolan är även Pisahögskolan ett verk av högern och vänstern i förening.
Borgerligheten har stått för det naiva marknadstänkandet medan Socialdemokraterna har varit förblindade av jämlikhetstanken. I högskolans fall har det handlat om att låta kvantitet gå före kvalitet i varje läge.
Så många som möjligt ska bli högutbildade och så många orter som möjligt ska ha en egen högskola. Numera finns det en högskola i varje län, varav många inte håller måttet.
På den vägen vill Socialdemokraterna fortsätta. Regeringen lovar att bygga ut högskolan med ytterligare 18 000 platser till år 2021. Högskolelagen ska dessutom skrivas om så att fler studenter med olika bakgrund klarar att fullfölja sin utbildning.
Den ansvariga ministern, Helene Hellmark Knutsson (S), försäkrar visserligen att kravet på "brett deltagande" inte handlar om att tulla på kraven. Men hur det annars ska gå till står skrivet i stjärnorna. Hellmark Knutsson själv erbjuder bara mumbo jumbo-svar av typen "en pedagogik som inte utgår från traditioner".
Slutsatsen kan bara bli att regeringen vill devalvera den högre utbildningen ännu mer. Inget får bromsa upp genomströmningen av så många unga som möjligt genom universitetsväsendet.
Det är inte kunskapen som står i centrum, utan högskolan blir ett medel för andra politiska mål. Högskolan ska minska arbetslösheten, utjämna sociala skillnader, rädda landsbygden, skynda på integrationen och utplåna maktobalansen mellan kvinnor och män. Förra söndagen skrev jag om regeringens särskilda satsning på jämställdhetsintegrering, som hotar den akademiska friheten.
Ta bort alla politiska pekpinnar och skala ner
Det är en farlig utveckling. Ytterst är Sveriges framtid som kunskapsnation hotad. De slappa utbildningarna försämrar också kvaliteten inom sjukvården, polisen, skolan, socialtjänsten med mera, som professor Mats Alvesson påpekar i Dagens Samhälle (9/11).
Politiker från båda blocken behöver därför sända rakt motsatta signaler till landets högskolor och universitet.
Ta bort alla politiska pekpinnar om genus, "hållbar utveckling" och "brett deltagande" och stärk professionens ställning. Skapa en helt ny finansieringsmodell som främjar kvalitet (en utredning pågår i denna fråga). Skala ner antalet universitet och låt högskolor bli filialer till välrenommerade universitet, efter samma modell som Campus Gotland.
Stoppa betygsinflationen på gymnasiet genom att låta resultaten i nationella prov styra betygen på skolnivå och inför extern rättning.
Vanvården av den högre utbildningen måste upphöra. Den kravlösa Pisahögskolan bygger inget välstånd.