Anna Dahlberg
Ingen behöver längre tvivla på covidvaccinens effektivitet. Ändå har det gått trögt med vaccinationerna de senaste veckorna. Andelen vuxna personer i befolkningen som har tagit två doser ligger på 70,8 procent. Det placerar Sverige runt eller strax under genomsnittet inom EU.
Det är en besvikelse i ett samhälle som annars präglas av hög tilltro till myndigheter och vetenskap. Vi borde ligga på en betydligt högre vaccinationsgrad vid det här laget.
Så vilken strategi ska Sverige välja i detta läge? Ett alternativ skulle förstås vara att öppna upp samhället ändå och låta inläggningarna på IVA ta fart igen. En annan – mer ansvarsfull – väg vore att låta de fullvaccinerade gå före i öppnandet av samhället.
För att gå på konserter, idrottsevenemang och nattklubb skulle du behöva visa upp ett vaccinpass. Rekommendationen om att arbeta hemifrån borde samtidigt slopas för alla som är fullvaccinerade.
Det var ju denna verklighet som förespeglades oss. Friheten skulle komma åter för den som valde att vaccinera sig.
Men regeringen och FHM har i stället valt att invänta minoriteten vaccinmotståndare. Det spelar ingen roll att kulturlivet blöder och att många mår psyksikt dåligt av att inte kunna gå till sin arbetsplats. Det viktiga är att vara solidarisk med den lilla grupp som själv inte vill vara solidarisk.
Vi måste ha tålamod, lyder budskapet – informera mera, nå ut bättre. Kanske är man rädd för att vaccinpassen skulle kunna stigmatisera de grupper som inte har valt att vaccinera sig. Men i själva verket fungerar det tvärtom; irritationen över dessa eftersläntrare stiger för varje dag.
Var femte måltid i skolan är numera specialkost. Kostnaden för specialkosten har formligen exploderat, och de pengarna och den arbetstiden måste tas från annat.
Vaccinpassen är bara ett av många exempel på hur en liten minoritets intressen tillåts trumfa majoritetens. Mönstret går igen på område efter område.
I utsatta områden tillåts en liten klick gängkriminella hålla resten av invånarna som gisslan. Majoritetens intresse av trygghet och ordning får stå tillbaka till förmån för de kriminellas frihet: unga ska helst inte frihetsberövas alls, socialtjänstlagen är skriven utifrån den unga lagöverträdarens behov och insatserna är mestadels frivilliga, integriteten måste värnas och så vidare.
Eller ta biblioteken. Den stora majoriteten vill rimligen inget annat än att biblioteken ska vara en tyst plats – en oas för läsande och lärande. Men i praktiken har man låtit grupper, som söker sig dit av andra skäl, sätta sin prägel på biblioteken.
I skolan syns samma logik. Utåtagerande elever som stör undervisningen ska i möjligaste mån inkluderas i den ordinarie undervisningen. De många ”kuddflickornas” intresse av lugn och arbetsro räknas inte.
Var femte måltid i skolan är numera specialkost. På vissa skolor görs uppemot 20 olika varianter på samma maträtt för att tillfredsställa alla krav från elever och föräldrar. Kostnaden för specialkosten har formligen exploderat, och de pengarna och den arbetstiden måste tas från annat. Återigen får den stora majoriteten stå tillbaka. Deras intresse av en god och näringsriktig kost väger inte lika tungt.
Funktionshinderrörelsen har varit otroligt framgångsrik i att få gehör för sina krav på ökad tillänglighet och resurser. Men även här uppstår målkonflikter som behöver lyftas. Är det exempelvis rimligt att varenda studentbostad måste ha ett rullstolsanpassat badrum?
I övriga Norden anser man inte det. I Finland har man nöjt sig med att ställa kravet att fem procent av de nybyggda studentbostäderna ska vara fullt tillgänglighetsanpassade. På så vis skapas billigare studentbostäder för det stora flertalet.
På 1177 Vårdguiden försöker man numera undvika ordet kvinna och i stället använda ett så könsneutralt språk som möjligt. Mensen förklaras exempelvis variera ”från person till person”.
Huvudskälet till de nya språkreglerna är att man vill ”inkludera personer med könsöverskridande identitet eller uttryck”. Det är förstås en lovvärd ambition, men det borde man rimligen kunna lösa genom att rikta specifik information till just den gruppen. Det är talande att man inte ens beaktar kvinnors intresse av att få sin identitet bekräftad språkligt och att slippa tilltalas som ”personer med livmoder”.
Det för oss osökt över till identitetspolitiken i stort, där små, röststarka gruppers krav på särbehandling av olika slag ska ges företräde framför majoritetens intressen, exempelvis av meritokrati som urvalsprincip.
Vänsterns klassiska reflex att värna de svaga och mer samtida förtryckarnarrativ har gått hand i hand med en fartblind liberalism.
Självfallet finns det många legitima minoritetsintressen som måste värnas i ett samhälle, såsom de nationella minoriteternas rätt till sitt språk och sin kultur. Ett rent majoritetsvälde vore förödande för den liberala demokratin; grundläggande rättigheter och skydd för minoriteter är en självklarhet.
I de fall som tas upp här handlar det snarare om särintressen av olika slag och om ett rättighetstänkande som har löpt amok. Att över huvud taget lyfta majoritetens intressen – även när dessa är fullt legitima – anses inte riktigt rumsrent. Frågan är hur vi hamnade där.
Jag ser flera möjliga förklaringar. En första är ideologisk, där vänsterns klassiska reflex att värna de svaga och mer samtida förtryckarnarrativ har gått hand i hand med en fartblind liberalism. Under många år var man på högerkanten ointresserad av helheten, så länge individen/kunden gavs nya möjligheter att hävda sin rätt gentemot staten och kommunerna. Det räcker med att titta på hur skolan har dränkts i lagkrav om enskilda elevers rätt till ditten och datten.
Just juridifieringen är en annan avgörande faktor. Alltmer av politiken har tagit formen av rättighetslagstiftning av olika slag. Och den stora skillnaden mellan politik och juridik är just att målkonflikten över huvud taget inte erkänns som legitim. Har du rätt till något så spelar det ingen roll hur stort priset blir för andra. Att väga olika intressen mot varandra är däremot politikens uppgift.
Ytterligare en förklaring är sociala mediers utbredning. Aktivister av olika slag har fått lättare att höras och få genomslag för sina åsikter. Eftersom deras preferenser av naturliga skäl är starkare än det stora flertalets kan de lätt överrösta majoriteten.
Sist men inte minst har denna utveckling medvetet institutionaliserats genom att man från politiskt håll pumpar in pengar i olika organisationer, inrättar opinionsbildande myndigheter och skapar en svällande förvaltning kring sådant som likabehandlingsplaner, mainstreaming med mera.
Debatten om vaccinpassen är en påminnelse om hur lätt majoritetens intressen körs över av minoritetens. Den stora skillnaden den här gången är att majoriteten är röststarkare än minoriteten.
Det kommer antagligen att avgöra saken.