Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Varför blockerar Strandhäll en kriskommission om vården?

Socialminister Annika Strandhäll (S) har fel. Det behövs visst en kriskommission för att komma till rätta med de akuta problemen inom svensk sjukvård.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Krisen inom sjukvården har seglat upp som den viktigaste valfrågan vid sidan om lag och ordning och invandring. Frågan är bara om väljarna kommer att bli särskilt mycket klokare av den debatt som stundar.

Lyssnar man på allianspartierna var det mesta frid och fröjd fram tills den rödgröna regeringen avskaffade kömiljarden. Sedan dess har det gått utför och vårdköerna ökat kraftigt. Det är detta som debatten borde handla om, enligt de borgerliga partierna.

Åt detta fnyser regeringen, som i stället vill rikta strålkastarljuset mot skandalerna kring Nya Karolinska i Solna. En kriskommission ska tillsättas för att gå till botten med vad som har gått snett i det borgerligt styrda landstinget. Däremot finns det inget behov alls av en kriskommission för att nagelfara vårdkrisen nationellt, enligt socialminister Strandhäll.

Väljarna har skäl att vara skeptiska

Båda sidor lovar dessutom att öka antalet händer i vården. S siktar på 14 000 fler anställda inom vården till år 2022. Det övertrumfades snabbt av Kristdemokraterna som lovar att trolla fram hela 16 500 fler medarbetare redan till år 2020.

Väljarna har skäl att vara skeptiska. Kömiljarden var utan tvekan effektiv när den infördes, inte minst för att landstingen började mäta och jämföra kötider på ett nytt sätt. Men det är inte samma sak som att det är självklart att återinföra den. Tanken med statliga stimulanspengar är att tillfälligt hjälpa till att lösa ett problem, inte att stödet ska finnas för evigt.

Socialdemokraternas strategi att reducera vårdkrisen till ett moderat skrytbygge i Solna är minst lika hafsig. Problemen inom svensk sjukvård går betydligt djupare och längre tillbaka än så. Flera av Sveriges mest problemtyngda landsting är dessutom S-märkta. De två bäst skötta är det borgerligt styrda Halland och det rödgröna Kalmar. Någon given vinnare i spelet "peka finger mot motståndaren" finns inte.

Svensk sjukvård är ineffektiv

Det är viktigt att inte svartmåla läget. När det gäller kvaliteten på vården håller den fortfarande världsklass. Få länder är bättre på att rädda livet på patienter.

Men vi sticker också ut på mindre smickrande sätt. Sverige är ett av världens mest sjukhustunga länder. Pressen på akutmottagningarna är hård och många svårt sjuka äldre blir liggande utan ordentlig tillsyn. I andra länder har man särskilda geriatrikkliniker för att ta hand om multisjuka äldre. 

Våra sjukhus är dessutom minst produktiva i Norden. Vi har signifikant fler läkare än våra grannländer, men får ändå inte ut mer vård för pengarna. 

"Det är påtagligt ineffektivt", konstaterar Göran Stiernstedt som är något av en nestor inom svensk sjukvård och ständigt anlitad som utredare. "Beror det på att läkarna ägnar sin tid åt att leta efter vårdplatser? Är problemet läkarnas arbetstid med ett alltför generöst joursystem? Eller har vi fel personalmix på sjukhusen? Vi borde gå till botten med de frågorna."

En ond spiral där läkare väljer bort vårdcentralerna

En annan sak som utmärker Sverige är att primärvården är kraftigt underdimensionerad, vilket leder till en ond spiral med läkarflykt och stafettläkare. Lite förenklat kan man säga att läkarna skyr vårdcentralerna på grund av dåliga arbetsvillkor medan sjuksköterskorna flyr sjukhusen.

Resultatet blir en kronisk brist på läkare vid vårdcentralerna och en lika kronisk brist på sjuksköterskor på sjukhusen. Läget har förvärrats av att ingen har tagit ansvar för att utbilda tillräckligt många allmänläkare och specialistsjuksköterskor.

I andra europeiska länder är man listad hos en läkare och 95-99 procent vet namnet på sin doktor. I Sverige ligger den siffran på högst 60 procent. Vi har en anonym vård, utan någon kontinuitet, där vi springer på akuten för tillstånd som inte kräver sjukhusvård.

Sverige borde lära av Norge

Det är uppenbart att en sådan vårdkris kräver något annat än att dutta med lite miljarder och löften om fler händer i vården. Det krävs att man gör något åt de underliggande systemfelen.

En bra början vore att lära av Norge. Där hade man en liknande kris inom primärvården på 90-talet, men den löste man genom att göra det extremt attraktivt att jobba som allmänläkare. Många har blivit egenföretagare och det är numera kö för att få jobba inom primärvården i Norge.

Norge har dock inte valt att privatisera på det gränslösa svenska sättet, utan det offentliga har fortfarande kontroll över såväl upptagningsområden som patientlistor. 

Läxan är denna: Det räcker inte att önsketänka om att vårdcentralerna ska blomstra. Man måste aktivt styra mot det målet. Precis som man måste göra det påtagligt mer attraktivt för sjuksköterskor att jobba på sjukhus.

Likheterna med poliskrisen är slående. Alltför för få vill jobba i första linjen som närpoliser och allmänläkare. Men i stället för att radikalt förbättra villkoren väljer man att pressa ut ännu mer av den slutkörda personal man har kvar.

Avskaffa landstingen och inför remisstvång på akuten

Det finns mer att lära av Norge. Där har man infört remisstvång för att komma in på akutmottagningarna. Man har också lyft bort sjukvården från landstingen. I stället är primärvården kommunernas ansvar medan staten tar hand om sjukhusen.

Enligt Stiernstedt borde även Sverige titta på en sådan lösning, eftersom det inte blev något av den stora regionreformen: "Systemet har krackelerat. Det håller inte med 21 landsting. Man kan också fråga sig hur effektivt och demokratiskt legitimt det är med dessa politiska församlingar och administrationer."

Ju mer man gräver i vårdkrisen desto mer uppenbart blir det att det krävs ett större omtag. Kristdemokraterna har därför rätt i sitt krav på en nationell kriskommission. Att regeringen avfärdar idén visar bara att valtaktik just nu trumfar alla andra hänsyn.

Väljarna förtjänar dock bättre än att matas med fluffiga utspel som skenbart löser vårdens problem. Annika Strandhäll borde svälja förtreten och backa.

 

Läs också: Rean på poliser och sjuksköterskor är över