Anna Dahlberg
På söndagskvällen möts alla partiledarna i en debatt i SVT:s Agenda. En hel del tid lär ägnas åt behoven av enkla jobb för att underlätta för nyanlända att komma i arbete. Den frågan är nog så viktig, men den stora elefanten i rummet är bostäderna. Eller rättare sagt: den gapande bristen på tomma lägenheter.
Nästa år beräknas totalt 100 200 personer med uppehållstillstånd behöva flytta ut i landets kommuner. Det är fler människor än det bor i Gävle. Var ska alla dessa människor ta vägen i bostadsbristens Sverige? Det är en ekvation som ingen i dag har en lösning på.
Troligen är det därför ingen ledande politiker pratar om saken. Men i det tysta händer desto mera. Kommunerna signalerar nu alltmer kraftfullt att situationen är ohanterlig och att staten måste backa från den tvingande lag som trädde i kraft i mars i år. Vi ser konturerna av ett kommunuppror växa fram.
I år skulle kommunerna ha tagit emot 21 700 nyanlända i enlighet med den nya lagen (resten förväntats bosätta sig på egen hand). Med tre månader kvar av året står det klart att det inte kommer att lyckas. Arbetsförmedlingen lär mer eller mindre ha gett upp försöken att pressa ut fler i väntan på att Migrationsverket ska ta över uppdraget vid årsskiftet.
Systemet är alltså redan på väg att krackelera. Hur ska det då gå nästa år när antalet kommunplaceringar ska öka med ytterligare 50 procent? Av landets 290 kommuner har 272 gjort klart att de har ett underskott på bostäder för nyanlända.
"Alla sitter och väntar på att regeringen ska göra något. Vi befinner oss alla i samma sjunkande båt", säger en moderatkälla i Stockholms län som flaggar för att M-kommunerna kommer att gå i bräschen för upproret mot lagen.
Ja, vad tänker regeringen göra? Ett alternativ är givetvis att Ylva Johansson (S) struntar i kommunernas rop på hjälp och kör på enligt plan. I värsta fall kommer det att innebära att flyktingar körs till kommungränsen eller till socialkontoret och släpps av där, utan att det finns ett ordnat mottagande.
Det andra alternativet är att regeringen backar och försöker gå kommunerna till mötes. I så fall kommer flyktingarna att uppmanas att bo kvar på sina asylboenden i åratal, trots att de har fått uppehållstillstånd. Risken är dock uppenbar att många kommer att söka sig ut i kommunerna på egen hand genom att köpa falska folkbokföringsadresser eller flytta in hos släktingar och bekanta i redan fulla lägenheter.
I veckan larmade Malmö om skenande kostnader för gruppen hemlösa - en budgetpost som har dragit iväg till 386 miljoner kronor. Det ger en försmak av den verklighet som stundar när alltfler desperata människor kommer att vända sig till socialkontoren för att få tak över huvudet.
Oavsett vilken väg regeringen väljer är utsikterna för de nyanlända dystra. De kommer att mötas av undermåliga och tillfälliga boendelösningar under överskådlig tid. Det vittnar alla källor jag har talat med inför den här artikeln, såväl bland kommuner som hos myndigheter.
De kommer att hänvisas till vandrarhem, hotell, baracker och asylförläggningar eller till flyttkaruseller i redan trångbodda utanförskapsområden. En del kommer givetvis att dra vinstlotten och få bo i en hyresrätt eller bostadsrätt som kommunen har ordnat. Men för det stora flertalet väntar improviserade boendelösningar som är på ungefär samma nivå som under asyltiden.
"Vi har skapat en ohanterlig situation. I början av 90-talet fanns det tomma lägenheter. Men sedan dess har det fyllts på med en miljon människor. Vi kommer att få se en enorm trängsel i utanförskapsområdena och hur många dåliga, tillfälliga lösningar som helst", suckar Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia och en av landets främsta bostadsexperter.
Sverige har de senaste åren bedrivit en migrationspolitik helt utan någon konsekvensanalys. Nu håller verkligheten på att hinna ifatt.
Att ordna platser på asylboenden åt alla som kom förra hösten var en enorm utmaning i sig. Men det är inget mot den utmaning som vi nu står inför när dessa människor ska erbjudas ett eget boende och en början på det nya livet.
Var är regeringens plan för allt detta? Hur ska utanförskapsområdena kunna lyftas när tiotusentals nya flyktingar kommer att försöka tränga sig in där? Hur ska integrationen lyckas när människor lever i ständig kappsäck och stress inför morgondagen? Och hur ska vi möta den besvikelse som många kommer att känna över de löften som de uppfattade att Sverige ställde ut, men aldrig levde upp till?
Det är häpnadsväckande hur lite det har tänkts kring den akuta bostadsbristen för resurssvaga grupper. Det är som om alla - från höger till vänster - har hoppats att problemet försvinner om vi inte låtsas om det.
Det minsta man hade kunnat begära är att regeringen skulle ha skruvat på alla kranar den kan, såsom att förenkla privatuthyrningen och processen kring tillfälliga bygglov. I stället har regeringen lagt ett omöjligt uppdrag på kommunerna. "Varsågod, lös det."
Nu kommer svaret från Sveriges kommuner: "Vi löser det inte". Inom kort kommer den konflikten att brisera i offentligheten. Landshövdingen i Stockholms län, Chris Heister, har redan tagit bladet från munnen och sagt att huvudstaden måste ta emot färre nyanlända nästa år.
Så varför inte ställa Stefan Löfven till svars redan i Agendas partiledardebatt: Var ska alla flyktingar bo?
Läs också: Svammel hjälper inte flyktingarna
Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.