Anna Dahlberg
Medan svenskar surar över att Greta Thunberg ges på tok för mycket uppmärksamhet i debatten lägger hon världen för sina fötter. Först utnämndes hon av Time Magazine till en av världens 100 mest inflytelserika personer. Nu pryder hon dessutom omslaget på den prestigefyllda tidskriften.
På mindre än nio månader har Greta Thunberg alltså gått ifrån att vara en ensam sittstrejkande elev till världskändis, som mobiliserar en global klimatopinion.
Greta-effekten är tydlig även i EU-valet. Det är inte bara i Sverige som klimatförändringarna rankas som den viktigaste frågan. Även i exempelvis Tyskland hamnar klimatfrågan i topp.
Det är rationellt tänkt av väljarna. EU är unikt väl rustat att möta det hotet. Vad Europas länder gör gemensamt spelar stor roll för om världen ska ha en chans att klara 1,5-gradersmålet.
Att tvinga Polen och Ungern att ta emot flyktingar går inte
Den andra dominerande frågan i EU-valet - både i Sverige och i många andra länder - är migrationen. Efter flyktingkrisen 2015 finns en stor oro runtom i Europa för att något liknande ska kunna inträffa igen.
Även här tänker väljarna rationellt. EU måste hitta en lösning på migrationsfrågan. Dagens ordning leder till drunkningsdöd, göder smuggelindustrin, släpper in säkerhetshot och ger förtur till män och ekonomiska migranter.
Det finns inget folkligt stöd inom EU för denna okontrollerade migration. Tvärtom bidrar den till att splittra unionen och att lyfta högerpopulistiska partier i val efter val. Även den som inte oroar sig över migrationen i sig har anledning att oroa sig över dess politiska följdeffekter runtom i Europa.
Att tvinga Polen och Ungern att gå med på att ta emot flyktingar kommer inte att fungera. Den planen är stendöd, och frågan är om det ens hade varit önskvärt. Att avhända sig kontrollen över vilka som ska ges uppehållstillstånd är en långtgående inskränkning i en stats suveränitet.
Vägen framåt måste därför vara att stärka EU:s yttre gränser och försöka upprätta asylcenter utanför EU:s gränser.
Debatten bygger på att man bara ser ett problem
Så hur ska man som väljare tänka i EU-valet om man håller med om att klimatet och migrationen är de viktigaste valfrågorna? Svaret är att det tyvärr är ont om politiska alternativ.
Både den svenska och europeiska debatten bygger på att man väljer sida. Antingen är man djupt oroad över klimathotet och tycker att Europas murar måste rivas. Eller så fnyser man åt ”Greta-hysterin” och vill stoppa invandringen.
Denna polarisering är numera en självklar konfliktlinje inom europeisk politik. Invandringskritiska partier profilerar sig rentav som klimatförnekare eller klimatskeptiker.
Det skapar ett akut dilemma för alla oss som anser att EU faktiskt måste ta sig an båda dessa avgörande frågor.
En röst på MP är en röst på politiskt lättsinne
Låt oss titta lite närmare på några av de alternativ som står till buds nästa söndag. Miljöpartiet kan framstå som ett självklart val för den som lyssnar på forskarnas klimatvarningar. Men till att börja med har MP valt att toppa sin lista med Alice Bah Kuhnke, som inte ens verkar ha bemödat sig om att läsa på om EU:s klimatpolitik.
Det inger verkligen inte förtroende. Själva poängen med att skicka miljöpartister till Bryssel är ju att de ska vara outtröttliga nördar som i kraft av sin sakkunskap driver EU-parlamentet framför sig.
En MP-röst innebär också ett stort lättsinne på andra områden. Som framgick av SVT:s utfrågning i veckan har miljöpartisterna i Bryssel röstat nej till viktiga EU-lagar mot terrorism. Miljöpartiet tycker inte heller att Sverige behöver ha kvar några inre gränskontroller, trots att mängder av vapen, narkotika och spärrade personer påträffas, inklusive sådana med koppling till terrorism i några fall.
En röst på MP är också en röst för ett nytt migrationskaos i Europa. De gröna i EU-parlamentet vill häva avtalet med Turkiet, som satte stopp för vågen av migranter i mars 2016, och riva EU:s murar, exempelvis genom att utfärda inresetillstånd för asylsökande från hela världen.
Moderaterna har ingen offensiv klimatpolitik
Om man byter politiskt läger är problemet det motsatta: de partier på högerkanten som vill satsa på stärkta yttre och inre gränser och en kontrollerad migrationspolitik uppvisar ett provocerande lättsinne inför klimatkrisen.
Värst är förstås Sverigedemokraterna som inte ens låtsas ta klimathotet på allvar. (Bara Lars Adaktusson (KD) fick ett lika lågt miljöbetyg som SD:s EU-parlamentariker när Naturskyddsföreningen granskade de svenska representanterna nyligen.)
Men även Moderaterna tar lätt på klimatfrågan i Bryssel precis som den partigrupp man tillhör, EPP. ”Överlag har Moderaterna röstat emot såväl bindande klimatmål på nationell nivå och EU-nivå, som ökade ambitionsnivåer inom klimatområdet”, konstaterar Naturskyddsföreningen. Moderaterna vill inte heller höja priset på utsläppsrätter inom EU.
På upploppet i valkampanjen väljer Moderaterna dessutom att haka på det så kallade Bensinuppropet 2.0 och bjuda in dess företrädare till riksdagen. Ingen kan missa den politiska signalen: Det där med klimatet är överdrivet, för att inte säga hysteriskt.
Som fikonlöv har Moderaterna slängt in kärnkraften i valrörelsen. Det är utmärkt att M tar striden om kärnkraft - på nationell nivå. Men i Bryssel är det framför allt vässade utsläppsmål och skarp klimatpolitik som behövs.
Dags att bjuda motstånd mot polariseringen
Det är frustrerande att vi väljare inte erbjuds något alternativ vid valurnorna som tar EU:s ödesfrågor på lika stort allvar. Ett EU som inte lyssnar på människors legitima oro för nya migrationskriser, gränsöverskridande kriminalitet och terrorism öppnar för högerpopulismens framgångar. Och ett EU som flyr sitt ansvar för Parisavtalet banar väg för de stora klimatbovarna Kina och Trumps USA.
Det är dags att bjuda motstånd mot den fördummande polarisering som tvingar oss att välja.
Läs också: Alla vill ge EU mer makt, men de erkänner det inte