Anna Dahlberg
I veckan skrev Sanna Rayman, ledarskribent på Svenska Dagbladet, att Migrationsverket har begärt ett tillskott på 48 miljarder kronor för de kommande fyra åren för att klara det stora antalet asylsökande.
Det borde egentligen inte vara en nyhet. Migrationsverket har öppet redovisat såväl prognoser som behov. Det har bara inte funnits något intresse för saken, vare sig från medialt eller politiskt håll.
När Migrationsverket skrev upp prognosen i somras till 80 000 asylsökande i år renderade det en notis på några rader i Dagens Nyheter. Migrationsminister Tobias Billström (M) syns knappt till längre.
Först på lördagen bröt Fredrik Reinfeldt (M) tystnaden med en dramatisk vädjan till svenska folket om solidaritet.
Ofta dras paralleller till Jugoslavienkriget i början på 90-talet då Sverige tog emot över 60 000 bosniska flyktingar. Det rör sig om en tillfällig topp som snart har planat ut, tycks vara den allmänna meningen.
Men det är en missuppfattning. I själva verket är det skillnaderna mellan då och nu som är mest slående. Då gapade lägenheter tomma runtom i Sverige. I dag råder akut bostadsbrist.
Då rörde det sig om en begränsad period, som dessutom förkortades genom införandet av ett hjärtlöst visumtvång för flyende bosnier år 1993. I dag finns det inget som talar för att nivån på flyktingmottagandet kommer att minska igen i närtid.
Nästa år väntas det komma någonstans mellan 64 000 och 94 000 asylsökande, enligt Migrationsverkets senaste prognos. För åren därefter ser huvudscenariot ut så här: 68 800 år 2016, 60 900 år 2017 och 55 100 år 2018.
Vi står inför en ny verklighet. Det finns av allt att döma inget tillfälligt över de nivåer vi upplever i dag. Det här är det nya normalläget, i alla fall under de år som vi kan överblicka.
Skälen till det är flera. Till att börja med finns det inget som talar för att de fasansfulla konflikter som orsakar flyktingströmmarna är på väg att lösas. En annan avgörande faktor är resvägarna, det vill säga hur svårt det är att forcera Europas stängda gränser.
Som en följd av den italienska räddningsinsatsen Mare Nostrum vågar allt fler göra den livsfarliga resan över Medelhavet. Desperata människor sätter sig i rangliga båtar i hopp om att bli upptäckta i tid.
Den sista styrande faktorn är hur andra EU-länder agerar. Italien har i praktiken förvandlat sig självt till ett transitland. Man har slutat ta fingeravtryck och vinkar igenom de flesta flyktingar landet tar emot.
Det innebär att den så kallade Dublinförordningen, som säger att asylansökan ska prövas i det första landet, har spelat ut sin roll. Italien har blivit vår nya gräns, skulle man kunna säga.
Flyktingfrågan har utvecklats till ett europeiskt nollsummespel. I syd tävlar länder som Grekland, Italien och Malta om att ha det sämsta mottagandet. I norr ägnar sig länder som Storbritannien, Nederländerna och Danmark i stället åt signalpolitik. Kom inte hit; det är ingen idé.
Kvar står Tyskland och Sverige som tillsammans väntas ta emot runt hälften av alla flyktingar som passerar Europas gränser i år.
Så ser verkligheten ut, och det finns inget som tyder på att något av detta kommer att förändras inom överskådlig tid.
Valet som Sverige står inför är därför detta: Antingen ger vi oss också in i det cyniska signalspelet för att minska på asyltrycket mot Sverige eller så måste vi planera för en ny tid.
Eftersom det inte finns något politiskt stöd för det förra alternativet är det rimligen det senare alternativet som gäller. Sverige måste ta höjd för ett mottagande på över 60 000 asylsökande om året som det nya normalläget.
Finns det en plan för detta? Om det gör det borde politikerna presentera den för väljarna.
Finansieringen är det mindre problemet. Betydligt knivigare är bostadsfrågan. Här behövs massiva insatser, kanske ett nytt miljonprogram med exempelvis modullägenheter som snabbt kan sättas upp och plockas ner. Landets kommunpolitiker måste också övertygas om att en ny tid kräver en ny samhällsplanering.
Arbetsmarknaden är nästa hinder. Det går inte i längden att kombinera ett så stort flyktingmottagande med världens högsta ingångslöner.
Även skolan måste riggas om. Vi kan inte både ha OECD:s största sysselsättningsgap och kunskapsgap (efter Frankrike, enligt Pisa 2013) mellan utrikes och inrikes födda. Det är att be om ett samhälle präglat av segregation och ojämlikhet.
Det är en stor samhällsutmaning, kanske den största vi står inför. Men av detta märks nästan inget i den partipolitiska debatten.
Det sägs ofta att polariseringen bland väljarna visar att ytliga livsstilsfrågor har hamnat i förgrunden. Men tänk om det är tvärtom? Tänk om det är så att väljarna ser att migrationen är vår tids mest brännande moraliska fråga.
Världen knackar på. Det går inte längre att värja sig för döden på Medelhavet och nöden på trottoaren. Att ge eller inte ge. Att släppa in eller att stänga dörren. De frågorna borrar i oss alla.
Vilket slags samhälle blir vi om vi säger nej? Vilket samhälle blir vi om vi säger ja?
Det finns inga givna svar. Det enda man säkert kan säga är att detta skeende är alldeles för viktigt för att hållas som gisslan av ett främlingsfientligt parti. Och det minsta väljarna kan begära av politikerna är en plan.