Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Var är krisplanen mot lärarbristen, Fridolin?

Lärarbristen är ett allvarligt hot mot Sveriges framtida välstånd. Ändå verkar inte krisinsikten ha sjunkit in.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Om två år börjar min dotter i skolan. Som så många andra föräldrar bävar jag inför det lotteri som stundar. Tänk om läraren är obehörig och aldrig har satt sin fot på en lärarhögskola. Tänk om jag får information hem med särskrivningar och krokig meningsbyggnad eller om det är ständigt kaos i klassrummet.

Tyvärr finns det fog för denna oro. Om tio år kommer det att saknas över 65 000 behöriga lärare i skolan, enligt SCB. Det är svindlande siffra, som borde hålla ansvariga politiker vakna om natten.

Ett skäl är de stora pensionsavgångar som väntar. Var fjärde lågstadielärare är över 55 år liksom var tredje gymnasielärare. Allra värst är situationen när det gäller speciallärare och specialpedagoger, det vill säga de som ska hjälpa elever i behov av extra stöd. Där har mer än hälften passerat 55-årsstrecket.

 

Vi talar om en generation lärare som tillhör den gamla stammen, då yrket ofta var ett förstahandsval för akademikerbarn. De är nu på väg ut och in kommer en ny generation som söker sig till ett yrke med förlorad status och så låga intagningspoäng att en stryktipsrad kan räcka för att kvala in.

Även om söktrycket till lärarutbildningen har börjat öka - och fler toppstudenter glädjande nog söker sig till yrket - räcker det inte på långa vägar. I ämnen som moderna språk, teknik, fysik och kemi är antalet sökande så få att Lärarnas Riksförbund varnar för att ämnena är på väg att utplånas. Och till utbildningen för att undervisa på högstadiet går det inte ens en förstahandssökande per plats.

Lika oroväckande är det att försöken att lyfta nivån på dagens lärare inte fungerar. Skolverket larmade i veckan om att var tredje lärare fortfarande är obehörig, trots lärarlyft och krav på lärarlegitimation.

 

Här bjuder staten på universitetskurser för att göra lärare behöriga, men skolbänkarna gapar tomma. Kommuner och friskolor struntar helt sonika i att skicka sina obehöriga lärare på fortbildning. De verkar kallt räkna med att få mer respit, eftersom verkligheten befinner sig så långt från de optimistiska ritningarna i Rosenbad.

Det är en oerhört allvarlig situation. Mängder av svenska elever undervisas i dag av lärare som saknar utbildning i de ämnen de undervisar i. I de flesta andra länder vore det en otänkbar situation.

All skolforskning visar på samma sak. Det är undervisningens kvalitet som är avgörande för hur väl ett land lyckas med skolresultaten. Lärarna är nyckelspelarna om det ska gå att vända det svenska Pisa-fiaskot.

För varje utbildningsminister borde alltså lärarkrisen vara den allt överskuggande prioriteringen. Är den det? Dessvärre inte.

 

När vårbudgeten presenterades i veckan var det stora numret i stället två miljarder kronor till ett lågstadielyft. Fler lärare ska trollas fram för att skapa mindre grupper i skolan. Samtidigt stryper den rödgröna regeringen utbyggnaden av karriärlärartjänsterna och skrotar alliansens examenspremier som exempelvis ger 75000 kronor till den som tar examen för att bli lärare i matematik, naturorienterande ämnen och teknik.

Det är en bisarr prioritering givet den nationella lärarkrisen. Visserligen lovar Gustav Fridolin (MP) att återkomma i höst med ett lönelyft på tre miljarder kronor för alla Sveriges lärare. För den enskilda läraren sägs det innebära runt 800 kronor mer i plånboken per månad.

Ingen kan på allvar tro att det ska räcka för att återge läraryrket sin forna glans.

OECD har tydligt pekat ut vilken väg Sverige måste gå. Vi bör satsa på att höja läraryrkets status genom lönelyft och bättre karriärmöjligheter, inte på att minska klasserna. Ändå börjar alltså regeringen i rakt motsatt ända. Man lanserar reform efter reform som i praktiken spär på lärarbristen.

 

Sverige behöver en nationell katastrofplan för läraryrket. Den måste omfatta allt ifrån ett historiskt lönelyft till en vässad lärarutbildning, statliga övningsskolor, obligatorisk fortbildning av högsta kvalitet och fler vägar in i läraryrket, såsom en betald ettårig påbyggnadsutbildning för studenter som har examen i andra ämnen. Därtill behövs en plan för att avlasta lärarna från den omänskliga dokumentationsbördan.

Mycket talar för att detta lyft inte går att genomföra utan ett förstatligande av skolan. I så fall bör vi gå den vägen.

Skolans kris är inte bara en fråga för de närmast berörda. Det är en ödesfråga för landets framtid. Den svenska välfärden bygger på att vi lyckas stoppa kunskapsraset i skolan, konstaterade OECD i sin Sverigerapport härom veckan.

Med andra ord: Fortsätter raset i Pisa kommer Sverige också att rasa i välståndsligan och bli ett fattigare land. Det är vad som står på spel. Inget mindre.

 

Följ Expressen Ledare på Facebook för tips om fler ledare och krönikor.