Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Vänsterns blinda fläck i jobbfrågan

Ingen probleminsikt. Stefan Löfven och Magdalena Andersson vill gärna tro att den höga arbetslösheten bara handlar om dålig matchning, men vänstern måste inse att trösklarna på arbetsmarknaden är för höga, skriver Anna Dahlberg.

Så här står jobbfrågan ett år före valet:

Regeringen vet vad problemet är, men famlar efter lösningar.

Socialdemokraterna vet inte ens vad problemet är.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Något intressant hände på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i Almedalen i veckan. Den inbjudna nationalekonomen, Anna Öster, började oväntat ärerädda regeringens jobbpolitik.

Sverige har haft "en hyfsad sysselsättningstillväxt" de senaste åren, förkunnade Öster, särskilt med tanke på att vi har gått igenom två svåra kriser. Hon visade grafer för att understryka sin tes och pekade med särskilt gillande på den ökade arbetskraften, trots att den på papperet driver upp arbetslösheten. Just därför är arbetslösheten inte ett särskilt bra mått för att mäta hur det går med jobben.

De problem som finns på arbetsmarknaden är främst kopplade till specifika grupper, såsom utlandsfödda och ungdomar som står långt bort från arbetsmarknaden, avrundade Öster. Jag har sällan bevittnat en mer subtil avklädning.


För precis så är det. Den som läser Arbetsförmedlingens prognoser har svårt att känna igen sig i jobbdebatten. Arbetslösheten blir alltmer koncentrerad till så kallade utsatta grupper - lågutbildade, utomeuropeiskt födda, funktionsnedsatta och 55-plusare.

Under nästa år väntas deras andel öka till två tredjedelar av alla arbetslösa.

Och den grupp som växer klart snabbast är de utomeuropeiskt födda. 60 procent av de nyanlända som skrivs in vid Arbetsförmedlingen har högst förgymnasial utbildning. Rapportförfattarna skriver nästan uppgivet om en "mycket bekymmersam situation" för dessa människor.

Det är så utmaningarna ser ut. Vi har en växande grupp människor som inte platsar, som inte lyckas klättra över de höga trösklarna till den svenska arbetsmarknaden.

Och det är inte så konstigt. Jämför med Tyskland, som ofta framhålls som ett föredöme i den svenska debatten. Där är över 20 procent av jobben låglönejobb. I Sverige är motsvarande siffra 2,5 procent. Ingen annanstans i Europa är de enkla jobben så få.

En diskare, exempelvis, utan vare sig utbildning eller tidigare erfarenhet har en ingångslön på 19 264 kronor i månaden. Det skiljer bara några kronor i timlön mellan den som är ny och den som har jobbat många år i restaurangbranschen.


Är det någon som tror att en ungdom utan gymnasieutbildning eller en nyanländ flykting från Afghanistan har en chans på en sådan arbetsmarknad?

Finansminister Borg inser att det är detta som är huvudproblemet, men han famlar efter lösningar. Han presenterar den ena subventionen efter den andra för att få ner anställningskostnaderna, nu senast de så kallade YA-jobben.

Kruxet är att stöden är för brett utformade och att de övervältrar alla kostnader på skattebetalarna. Varför ska vi skattebetalare betala för fackens springnota när de gång på gång väljer att driva upp lägstalönerna?

Socialdemokraterna erkänner inte ens att det är så här problembilden ser ut.

I stället låtsas man som om allt är en fråga om usel matchning - som om arbetsmarknadens efterfrågan på civilingenjörer och förskolelärare lätt kan matchas med personer som har varit sjukskrivna i sju år och bara orkar jobba deltid eller personer som aldrig har gått ur grundskolan.

Stefan Löfven (S) har nu gett Mårten Palme i uppdrag att dammsuga Europa på goda erfarenheter när det gäller arbetslösheten. Det ska bli intressant att se vad han och hans medhjälpare kommer fram till.


Det tyska jobbundret är intressant på flera sätt. Vid sidan av de så kallade Hartz-reformerna som har skapat mängder av nya låglönejobb låg lönerna stilla under hela 2000-talet. Ovanpå det kommer en eurovaluta som numera "dopar" den tyska ekonomin jämfört med den förr så starka D-marken.

Jag misstänker att det är recept som Löfven betackar sig för.

Men om Löfven menar allvar med sitt mål om EU:s lägsta arbetslöshet kan han inte rygga för verkligheten. Visst kan man komma en bit på väg med bättre matchning och mer utbildning. En mer gynnsam konjunktur skulle också vara en god hjälp.

Men det går inte att blunda för att vi har ett klassiskt insider-outsider-problem på svensk arbetsmarknad, där ingen företräder dem som står utanför. Det är dags att kalla saker vid deras rätta namn. De ständiga låglönesatsningarna är ingen solidarisk lönepolitik, utan en djupt osolidarisk sådan.

Det vilar ett tungt ansvar på fackföreningsrörelsen om det ska gå att vända denna utveckling. Vid sidan av frysta ingångslöner skulle det behövas subventionerade anställningsformer av mer permanent art för svaga grupper på arbetsmarknaden, där stat och fack tillsammans sänker trösklarna.


Flyktingar och funktionsnedsatta är uppenbara kandidater. Partierna tävlar gärna i tolerans, men inget parti tycker att utomeuropeiska invandrares problem på arbetsmarknaden är till närmelsevis lika behjärtansvärt som ungdomars övergående bekymmer. Det borde vara tvärtom.

Det visar hur vanskligt det är att inte diskutera problemet som det ser ut, utan som man skulle vilja att det såg ut. Vänstern behöver börja tala om sin blinda fläck.