Anna Dahlberg
Låt oss titta på Sverige utifrån för ett ögonblick. Den bild som framträder är ett rikt välfärdsland med mycket små socioekonomiska klyftor.
Sverige har exempelvis lägst andel materiellt fattiga i hela EU, runt 3-4 procent. Vi tillhör också gruppen av länder som har lägst inkomstspridning i hela världen. Bland västländerna är det bara Finland, Norge, Belgien och möjligen Danmark som är mer jämlika, enligt OECD:s och EU:s data.
Ändå påstås det gång på gång i den svenska debatten att den skenande gängkriminaliteten beror på barnfattigdom eller klassklyftor. Senast i raden är justitieminister Morgan Johansson (S) som i Aktuellt slog fast att det krävs ökade välfärdssatsningar och minskade klyftor om vi ska komma åt brottsligheten.
Det är ett utslag av en helt bisarr provinsialism. Varenda person som tittar på Sverige utifrån ser hur knasigt detta resonemang är.
Från Taiwan twittrade exempelvis journalisten Jojje Olsson att klassklyftorna där är betydligt större än i Sverige, men att det vore fullständigt otänkbart med skjutningar och gäng som ”kontrollerar” hela områden.
Det säger mycket om vänsterns makt över tanken att diskussionen fortfarande förs på denna planhalva.
Betraktar man Sverige utifrån är det i stället andra saker som sticker ut: Vi har haft västvärldens mest omfattande asylinvandring från dysfunktionella länder präglade av konflikter, låg utbildningsnivå och låg tillit till staten.
Vi har få poliser – den tredje lägsta polistätheten i EU, enligt Eurostats statistik för 2016-18. Uppklaringen av mord och mordförsök i gängmiljö är katastrofalt låg i ett internationellt perspektiv.
Vi har en lagstiftning som släpar efter i viktiga avseenden, både när det gäller vilka verktyg som brottsbekämpande myndigheter har tillgång till och påföljderna som döms ut.
Något har gått allvarligt snett i mötet mellan det svenska och den historiskt omfattande migrationen.
Om man vill hitta förklaringar till varför just Sverige har drabbats av en sådan extrem utveckling när det gäller gängkriminalitet är det bland dessa faktorer som man måste börja leta.
Något har gått allvarligt snett i mötet mellan det svenska och den historiskt omfattande migrationen från länder i Mellanöstern och Afrika. Över en halv miljon människor bor numera i så kallade utsatta områden, som i mångt och mycket har blivit plantskolor för kriminalitet.
Exakt hur mekanismerna ser ut vet vi för lite om. Min egen gissning är att krocken har blivit för stor mellan hemlandets mer auktoritära kultur – inte sällan präglad av hedersnormer, machoideal, kollektivism och våld i hemmet – och den svenska undfallenheten.
Det har gett syre åt den gangsterkultur som har vuxit fram i många utanförskapsområden. Det har funnits alldeles för få gränssättare – föräldrar, poliser, skolpersonal, fastighetsägare och socialtjänstarbetare. Gängkriminaliteten har fått växa till sig ostörd och framstår numera för många unga killar som en attraktiv, alternativ arbetsmarknad.
Redan 2017 föreslog kriminologen Manne Gerell i en intervju på denna ledarsida att regeringen borde utlysa 50 miljoner i forskningsmedel för att öka vår förståelse för brottsutvecklingen.
Men intresset för ökad kunskap tycks vara svalt hos regeringen. Bättre att skylla på Alliansens skattesänkningar.