Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Vänstern i armkrok med ultraliberaler

Vänstern gör gemensam sak med låglöneliberaler, utan att själva förstå det.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ett vanligt knep i debatten är att tillskriva motståndaren åsikter som hen inte hyser. Således hävdar Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson att jag har påstått att vi inte kan ha välfärd och invandring på samma gång (Aftonbladet 14/2).

 

Jag kan lugna Pettersson med att detta ingalunda är min uppfattning. Invandring är tvärtom en nödvändighet för att bevara välfärden i framtiden i takt med att vår egen befolkning åldras. Att Sverige är ett öppet land som drar till sig talang och flit från när och fjärran är en stor tillgång. Vi ska vara stolta över mångfaldens Sverige och över att vi tar ett solidariskt ansvar.

Det är bara nättroll och sverigedemokrater som tror att vi bygger landet starkt genom att stänga dörren om oss.

Däremot ska man inte låtsas som att det går att förena dagens jämlika välfärdsstat med en oreglerad flyktinginvandring, vilket vänstern hävdar. Karin Pettersson använder två källor för att driva hem sin tes. Låt oss titta lite närmare på dem.

 

Den ena är den brittiske ekonomen Philippe Legrain som har skrivit boken "Invandrare - vi behöver dem". Pettersson skriver gillande om Legrains tes att öppna gränser gör samhällen rikare. Vad hon talar tyst om är hur receptet ser ut, nämligen att tillåta framväxten av en låglönesektor.

Legrains analys av Sverige är talande: alldeles för många utlandsfödda fastnar i bidragssystem på grund av "skeva välfärdsnormer" och en genomreglerad arbetsmarknad som skyddar insiders (DN 18/11).

Det är pikant att det är denne ekonom som Karin Pettersson hänvisar till när hon hävdar att vi kan skapa legala vägar för världens flyktingar och samtidigt bevara den svenska modellen.

Den andra auktoriteten är den liberala tidskriften The Economist, som på goda grunder försvarar polska arbetskraftsinvandrare mot brittisk populism. Hon glömmer dock att nämna att just The Economist för ett drygt år sedan ägnade en lång artikel åt svensk och nordisk migrationspolitik: "The ins and the outs" (2/2-13).

 

I den beskrivs det stora utanförskapet som ett direkt hot mot välfärdsstatens fortlevnad i ordalag som vore främmande i svensk debatt.

Sanningen är att om vänstern vill leta rätt på en trovärdig källa som stöder dess tes får den leta förgäves.

Man kan av moraliska skäl förorda ett obegränsat flyktingmottagande, men då måste lönerna sättas därefter. Det skulle innebära oerhört låga lägstalöner och en socialbidragsnorm som ligger under den nivån. Tak över huvudet skulle de flesta få ordna på egen hand.

Detta kan inte med någon begreppsgymnastik i världen kallas för en välfärdsstat. Det är ett klassamhälle med enorma klyftor.

 

Det paradoxala är att vänsterdebattörerna är de sista som vill rucka på dagens ordning med världens högsta ingångslöner, hyresreglering och ett utbyggt socialt skyddsnät. Hellre än att släppa på regleringarna på bostads- och arbetsmarknaden låter man utanförskapet växa. "Insiders" ska till varje pris skyddas mot "outsiders".

Det går inte ihop. Det blir faktiskt upp- och nervända världen när högerdebattörer försvarar välfärdsstaten och vänstern går i armkrok med ultraliberaler.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!