Anna Dahlberg
Det borde vara enkelt: Antingen tycker man att kritik mot public service är en frejdig del av det offentliga samtalet eller så oroar man sig över att politiska påtryckningar kan underminera förtroendet för SVT och Sveriges Radio, och i längden dess oberoende.
Men så fungerar det inte i praktiken. I stället avgörs allt av vem som är avsändaren. När högern svingar mot public service stämplas det inte sällan som ansvarslöst eller rentav samhällsfarligt av vänstersympatisörer. Det räcker med en snabb blick österut på Europakartan för att se vart sådant leder.
Det hindrar dock inte vänsterns tyckare från att själva rasa mot SVT så fort innehållet inte passar de egna ideologiska smaklökarna.
På senare tid har kritiken stegrats så kraftigt att det börjar likna en kampanj. Siktet är framför allt inställt på SVT:s ledande samhällsprogram som Aktuellt och Agenda. Den förra vänsterledaren Jonas Sjöstedt anklagar SVT för att dela ut klippkort till SD och menar att SD-slagsidan är så kraftig i Agenda att människor med vänstersympatier har slutat att titta på det.
Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg ägnade nyligen en hel krönika åt att försöka sänka SVT:s trovärdighet. ”Inget annat parti har en sådan räkmacka in på SVT i dag och tillåts sätta dagordningen”, skriver han med hänvisning till SD, och noterar muntert att Agenda har döpts om till ”Late night med Jimmie” i vänsterkretsar.
Så där håller det på – med små nålstick och rejäla bredsidor. Vänstertidningen Dagens ETC gjorde nyligen en granskning av vilka ämnen som har tagits upp i Agenda och kom fram till att brott och migration dominerar stort. En agenda som passar högerväljare som hand i handske, slog tidningen fast.
När SVT och Agenda själva gick igenom de granskade programmen kom man fram till helt andra siffror. Knappt sju procent av ämnesvalen hade ägnats åt migration/integration och knappt tio procent åt kriminalitet. Men bilden var redan satt. SVT och Agenda dansar efter Jimmie Åkessons pipa!
Denna vänsterkampanj är problematisk på flera sätt. Det var ju inte minst rädslan för att bli angripen av den arga vänstermobben som ledde till underbevakningen av dessa frågor under många år. Minns bara kölhalningen av Agendas programledare efter att de lyfte volymfrågan under en debatt hösten 2012.
Det vore mycket olyckligt om den senaste tidens angrepp skapar en ny beröringsskräck. För de senaste decenniernas höga invandring är den mest genomgripande samhällsförändring som har ägt rum i Sverige i modern tid.
Under 2000-talet har Sveriges befolkning vuxit rekordsnabbt med runt en miljon fler utrikes födda. Andelen utrikes födda uppgår numera till 19,7 procent av befolkningen (år 2020). Största ursprungslandet är Syrien, följt av Irak.
Det är en enorm demografisk förändring på kort tid. Det går inte att låtsas som att Sverige bara hade en tillfällig topp i mottagandet hösten 2015.
För många invandrare har det gått bra. Det är viktigt att påminna om den lyckade sidan av invandringen också. Det finns inte en sorts invandring; fenomenet är heterogent. Men man kommer inte ifrån att en betydande del av invandringen till Sverige har skett från regioner i världen som präglas av låg utbildning, konflikter, låg tillit till staten och radikalt annorlunda kulturella värderingar.
Det spelar nästan ingen roll vilken samhällsfråga man tittar närmare på så upptäcker man att den i hög grad har blivit en invandringsfråga. Ta skolan, exempelvis. Det finns så klart många bekymmer inom skolans värld, alltifrån lärarbristen till hur skolmarknaden är utformad.
Men vilket är det centrala problemet? Jo, att elever med utländsk bakgrund presterar så mycket sämre än elever med svensk bakgrund. Denna skillnad har dessutom ökat över tid, och är bland de största gapen i västvärlden.
Det är ju detta problem som ligger bakom diskussionen om hur skolsegregationen ska brytas och urvalet i Pisa-undersökningen. Skolresultaten har redan vänt uppåt för elever med svensk bakgrund.
Eller ta jobben. Den höga arbetslösheten är ett stort problem – men framför allt för utrikes födda. Bland inrikes födda ligger den på 5 procent medan samma siffra för utrikes födda är 19,9 procent. Bland de långtidsarbetslösa – som är det verkligt stora bekymret på arbetsmarknaden – är två av tre utrikes födda.
En majoritet av de utrikes födda blir aldrig fullt ut självförsörjande, enligt en ny studie.
Barnfattigdomen då? Av de 44 000 barn som lever i familjer som har ”varaktigt låg inkomststandard” har 75 procent utländsk bakgrund.
Bostadsbristen? Enligt statistik från SCB är trångboddheten tio gånger större bland personer som är utomeuropeiskt födda än bland inrikes födda (20 respektive 2 procent). Och då har man ändå inte fångat upp alla som bor på en annan adress än folkbokföringsadressen.
När analysföretaget Intelligence Watch AB för några år sedan gjorde en analys av behovet av nya bostäder framöver kom man fram till att 87 procent av bristen härrör från personer med utländsk bakgrund. Behovet av nya bostäder för inrikes födda visade sig vara förvånansvärt litet.
Att den organiserade brottsligheten i mångt och mycket är kopplad till utsatta områden behöver väl knappast nämnas. Och i nära anslutning till den finns även välfärdsbrottslighet av olika slag.
Man måste blunda hårt för att inte se var de största utmaningarna finns i samhället. Är det verkligen mansnormerna inom majoritetssamhället som är vårt mest akuta jämställdhetsproblem? Är det inte snarare hedersförtrycket som var sjätte niondeklassare i storstäderna numera lever under?
Vad är Sverige för slags land om tio år? Den frågan kommer inte att avgöras av sådant som hur många som utförsäkras från Försäkringskassan vid 180-dagarsgränsen eller ens hur vi klarade oss genom coronapandemin.
När vänsterdebattörer konfronteras med denna verklighet brukar de invända att inget av detta har med invandringen att göra. I stället handlar det om socio-ekonomiska faktorer, utbildningsnivå eller var man bor. Korrigerar man för sådana faktorer brukar det ju inte återstå några skillnader att tala om oavsett om det gäller skolan, jobben eller kriminaliteten.
Det stämmer visserligen, men det är att blanda bort korten. Det faktum att det finns så många människor med låg utbildning, svag anknytning till arbetsmarknaden, som bor trångt och så vidare beror ju på de senaste decenniernas mycket omfattande invandring.
Visst finns det ödesfrågor som inte har ett dugg med migrationen att göra. Klimatkrisen är en sådan. Den snabbt växande andelen 80-plussare är en annan stor utmaning liksom hela personalförsörjningen av välfärden framöver. Men ingen fråga har samma avgörande betydelse för Sveriges framtid som invandringen.
Vad är Sverige för slags land om tio år? Den frågan kommer inte att avgöras av sådant som hur många som utförsäkras från Försäkringskassan vid 180-dagarsgränsen eller ens hur vi klarade oss genom coronapandemin.
Det som avgör är hur det har gått att inlemma den miljon människor som har kommit hittills under 2000-talet och deras barn liksom alla som har kommit därefter. Gick det att vända utvecklingen i de utsatta områdena? Blev Encrochat-avslöjandet början på slutet för gangstervåldet med dagliga skjutningar och sprängningar på öppen gata – eller bara en liten andhämtningspaus?
Lyckades man vända skolresultaten för barn med utländsk bakgrund? Fick man in fler vuxna med låg utbildning på arbetsmarknaden? Vad hände på små orter som Filipstad, Avesta och Hultsfred där många av de nyanlända hamnade? Hur gick det med segregationen och känslan av sammanhållning?
Kom det en ny stor flyktingvåg till Sverige, exempelvis från Afghanistan efter talibanernas maktövertagande? Eller blev det ett decennium av stram migration, som S-ministrarna utlovade när den nya utlänningslagen klubbades i riksdagen i juni 2021?
Innerst inne vet nog alla att invandringen är den stora frågan. Till och med det politiska landskapet har sprängts itu som en konsekvens av kraften i den. Man kan vara optimist eller pessimist inför hur denna förändring ska falla ut. Men man kan inte låtsas som att det är ett ämne bland andra.
Så låt inte vänstern på nytt skapa beröringsångest kring invandringsfrågan. Det vore ett svek inte bara mot tittarna, utan mot alla dem som berörs mest av vår haltande integration.