Anna Dahlberg
Lek med tanken att vi var finländare i stället för svenskar. Då skulle vi tillsammans med andra euroländer ha gått i borgen för lån på hundratals miljarder euro till krisländerna. Vi skulle snegla oroligt på den grekiska statsskulden på 193 procent av BNP och inse att en del av de där pengarna redan är rökta. Frågan är inte om, utan hur stora förlusterna blir.
Vi skulle antagligen också gnissla tänder över att Grekland fortfarande håller sig med ett av Europas dyraste försvar och värja oss inför krav på att ösa ner ännu fler miljarder i de svarta hål som räddningspaketen utgör.
Det är lätt att sitta i Stockholm och ropa på europeisk solidaritet. Men en båtresa bort är perspektivet av nödvändighet ett annat.
Det är ingen tvekan om att Europa blöder. Eurokrisen har gått in på sitt fjärde år och ingen ljusning finns i sikte. Medan resten av världsekonomin vänder uppåt igen tycks eurozonen ha fastnat i en kronisk recession.
Den inslagna vägen fungerar inte. Frågan är bara vad det är som görs fel och hur alternativen ser ut. För vänstern och Dagens Nyheters ledarsida är saken enkel. Det är åtstramningspolitiken som är ensam bov i dramat och om bara Tyskland slutade snåla skulle krisen hävas och Europa andas morgonluft igen.
Det finns åtminstone två problem med den analysen. För det första förklarar den inte de stora skillnaderna mellan olika krisländer. Hur kommer det sig att Estland och Lettland klarade att genomgå stålbad och komma ut starkare på andra sidan? Och varför är Irland på väg ut ur krisen medan länderna i syd sjunker allt djupare ner i misär?
Det visar att krisen handlar om mycket mer än hur hårt svångremmen dras åt. Länder som snabbt återerövrar förtroende och konkurrenskraft kan mycket väl ta sig ur smärtsamma kriser medan länder som misslyckas med det knappast kommer att räddas av stimulanser heller.
För det andra finns det inget realistiskt alternativ till nedskärningar i krisländerna. Och det är kanske därför som åtstramningspolitikens argaste kritiker ofta är påfallande vaga om varifrån det stora penningregnet ska komma.
Sanningen är att det inte finns några enkla vägar ut ur eurokrisen. Det är först när vi erkänner det som vi kan ringa in det som är möjligt och önskvärt. Lite förenklat ser alternativen ut så här:
Den baltiska kuren. När Lettland år 2008 drabbades av en brutal kris och stod på konkursens brant svarade landet med att sänka lönerna - en så kallad intern devalvering - och att spara. Det har varit en bitter medicin, men Lettland växer nu snabbast av alla EU-länder.
Den isländska vägen. Island valde i stället att devalvera sig ur krisen, precis som Sverige gjorde i början av 90-talet. Att minska värdet på den egna valutan ger en välbehövlig skjuts till ekonomin när finanspolitiken är lamslagen av skulder. Problemet för krisländerna i Sydeuropa är att om de skulle lämna euron och börja trycka sedlar igen så hamnar de snabbt i den höginflationsfälla som de kämpat för att ta sig ur.
Skuldavskrivningar. Skuldbergen har växt sig så höga att det inte är realistiskt att tro att alla krisländer ska kunna betala av dem. Det gäller i synnerhet Grekland. Men i samma stund som skulderna skrivs av avslöjas bluffen om att euroländernas skattebetalare ska få tillbaka sina pengar en dag. Och krisländerna kommer att bli portade från finansmarknaderna under många år framöver. Det innebär att de inte kommer att kunna låna nya pengar, utan måste bedriva en finanspolitik i balans.
Tyskland betalar rasket. Det är den avgjort mest populära idén i debatten. Under etiketter som euro-obligationer och räddningspaket ska Tyskland förmås att lyfta krisländerna ur sitt elände. Men inte ens om Tyskland skulle vilja har landet de finansiella musklerna att rädda eurozonen. Den tyska statsskulden överstiger redan 80 procent av BNP, vilket är i nivå med den svenska under 90-talets värsta krisår. En tyskledd räddningsinsats i stor skala skulle därför äventyra den egna kreditvärdigheten.
Chocksänk räntorna. Den europeiska centralbanken ECB skulle kunna sänka sin styrränta till noll och aktivt driva ner de långa räntorna. Det senare har den amerikanska centralbanken Fed gjort och det är en av orsakerna till att USA nu är på väg ut ur krisen, påminner Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet. En sådan lågräntepolitik skulle dock riskera att skapa överhettning i de norra delarna av eurozonen.
Ungefär så ser alternativen ut. De som låtsas som att det bara är Angela Merkels halsstarrighet som står i vägen för Europas återhämtning har inte insett djupet i eurokrisen.
Det minst dåliga alternativet vore antagligen en blandning av den baltiska kuren, en offensiv lågräntepolitik och skuldavskrivningar. Men om länderna i Sydeuropa inte klarar att återställa sin konkurrenskraft är den enda utvägen att lämna euron.
Europa står inför ett historiskt vägval. Antingen bestämmer man sig för att gå den tyska vägen eller så kommer kontinenten att förvandlas till ett permanent krisområde av massarbetslöshet, nedlagda industrier och hopplöshet.
Underskotten och skuldbergen är egentligen bara ett symptom på en mycket större, underliggande kris: förnekelsekrisen. Länder som Frankrike, Italien och Spanien har inte velat inse att de har blivit omsprungna på världsmarknaden och har inte orkat ta de krafttag som behövs för att komma in i matchen igen.
Det är essensen i eurokrisen. ECB kan hjälpa till med att lätta på trycket, men de avgörande besluten kan bara länderna själva fatta.