Anna Dahlberg
Är statsminister Stefan Löfven medveten om stämningsläget i landet? Opinionsinstitutet Demoskop ställer varje månad frågan: ”Går utvecklingen i Sverige på det hela taget mest åt rätt håll eller åt fel håll?”. I september svarar hela 62 procent av de tillfrågade att det mest går åt fel håll; bara 36 procent är fortsatt optimistiska om utvecklingen.
Enligt Demoskops opinionschef Peter Santesson har pessimismen inte varit så dominerande sedan mätseriens början. Inte ens under migrationskrisen var stämningsläget lika dystert.
Skjutningar, personrån mot barn, en välfärd under press och lågkonjunkturen bakom hörnet - allt detta bidrar sannolikt till en känsla av en nedåtgående spiral.
En annan opinionsmätning i veckan visade på samma trend. Novus har ställt frågan: ”Tror du att barnen i Sverige i dag kommer att växa upp till ett bättre eller ett sämre samhälle än i dag?” 59 procent svarar ”sämre” medan bara 28 procent svarar ”bättre”.
Det är siffror med politisk sprängkraft. Svenskarna har tappat framtidstron och uppenbarligen även tilltron till det politiska ledarskapets förmåga att lösa samhällsproblemen.
Den oro som många väljare känner fångas inte upp av de politiskt ansvariga. Den som lyssnade när Stefan Löfven läste upp regeringsförklaringen i tisdags kunde bara förundras över bristen på allvar. Statsministern utlovade förbättringar på livets alla områden som om framgångsresan fortsätter oförtrutet.
I stället för att visa politiskt ledarskap läggs samhällsproblem antingen på hög eller ut på kommissioner, gruppsamtal och parlamentariska kommittéer. Pengar sprätts iväg åt alla möjliga håll samtidigt som rättsväsendet inte får de resurser som har efterfrågats.
Starka reaktioner när även medelklassen drabbas
Vad händer i ett samhälle där invånarna tvivlar på att samhällskontraktet kommer att hålla? Jo, man börjar fundera över hur man själv och ens närmaste kan lösa situationen på egen hand. Hur man kan distansera sig från olika samhällsproblem och säkra tillgången till lugna gator, bra skolor och vård även på sikt.
Man skulle kunna kalla det för exitsamhället. Ett samhälle där man ser till att skjuta ut sig från sådant som man uppfattar som problem - undermåliga skolor, kriminalitet och vårdköer - genom att flytta, byta skola, teckna privata försäkringar och så vidare.
Kanske är det därför som reaktionerna har varit så häftiga efter skjutningarna i Nacka, mordet i Ribersborg i Malmö och de rånvågor som har spridit sig till medelklassområden. Visst, det finns andra aspekter av dessa dåd som gör dem extra förkastliga.
Men det går också att urskilja något annat - en underliggande känsla av ett samhälleligt svek. Det här ska ju vara trygga områden. Det är illa nog att det skjuts och sprängs i utsatta områden, men om även medelklassen drabbas upplevs att en gräns har passerats.
Det är slående hur många av de intervjuade i samband med de senaste tidens dåd som talar om att flytta. En känslomässig reaktion förstås, men också en stämningsmätare. Flytten blir den privata lösningen på det allmännas oförmåga att ta itu med allvarliga samhällsproblem.
Svenska barnfamiljer uppvisar samma beteende som amerikanska
I det senaste numret av Ekonomisk debatt (nr 5/2019) presenteras den första svenska studien av barnfamiljers flyttbeteende i samband med skolstart. Resultaten är fascinerande, men knappast förvånande. Det visar sig att barnfamiljer tenderar att flytta innan förskoleklassen startar och att det finns tecken på att de väljer att placera sina barn i skolor där eleverna har en högre socioekonomisk status.
”Barnfamiljer i Sverige uppvisar således ett beteende som liknar amerikanska barnfamiljers beteende - de verkar använda bostadsmarknaden för att skapa goda förutsättningar för sina barns skolgång”, skriver nationalekonomen Fredrik W Andersson, verksam som analytiker vid Statistiska centralbyrån.
Mönstret är dock bara synligt hos barnfamiljer som har de ekonomiska förutsättningarna att flytta, konstaterar Andersson: ”I ett vidare perspektiv karakteriseras de områden barnfamiljerna flyttar till av högre förvärvsintensitet och utbildningsnivå samt lägre andel invånare med utländsk bakgrund än de ursprungliga områdena.”
Viktigt att inte överdriva det svenska tillståndet
Det är viktigt att inte överdriva det svenska tillståndet. Landet står inte inför en systemkollaps, som delar av näthögern vill få oss att tro. På många sätt är Sverige fortsatt ett av världens bästa länder att leva i. Slutenvården håller världsklass, och tryggt är det också jämfört med väldigt många andra platser.
Men väljarna mäter knappast utvecklingen mot något globalt snitt, utan mot hur det har varit tidigare, hur det ser ut i andra nordiska länder och mot förväntningarna om hur det borde vara.
Och då finns det vissa saker som sticker ut, som sprängningar och skjutningar på öppen gata, bristen på poliser och annan legitimerad personal, den överbelamrade primärvården, den stora skillnaden mellan bra och dåliga skolor med mera.
Det är rationellt att försöka distansera sig från den problembilden i den mån det är möjligt. Det handlar om både små och stora val: i vilken kommun och vilket område man väljer att bosätta sig, valet av skola, hur man tillbringar sin semester, vilka vårdval man gör och så vidare.
Löfvens ständiga predikningar om att vi ska hålla ihop hjälper inte
”Slipp vårdköerna i Sverige - ansök enkelt om cancervård utomlands”, löd en stor annons i en tidning nyligen. Det är svårt att tänka sig den typen av reklam för tio år sedan.
Fler valmöjligheter, ökade inkomstskillnader och växande samhällsproblem - allt detta lägger grunden till exitsamhället i en självförstärkande cirkel.
Mot den utvecklingen hjälper inte Stefan Löfvens ständiga predikningar om att landet ska hålla ihop. Det enda som skulle ha effekt är ett politiskt ledarskap som kan övertyga om att såväl tryggheten som välfärden kommer att ombesörjas - att samhällskontraktet kommer att hålla även om fem-tio år och även när barnen har vuxit upp.
I väntan på det kommer väljarna fortsätta att misströsta.