Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

Vakna, vi har en bostadskris

Bostadspolitiken liknar alltmer ett haveri. Ändå är den politiska handlingsförlamningen närmast total.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Svenska politiker slår sig gärna för bröstet över sin förmåga att hitta rationella lösningar på svåra samhällsproblem. Sedan Sverige drabbades av 90-talskrisen har våra politiker gjort det mesta rätt.

En serie strukturreformer har grundlagt det välstånd som vi surfar på medan stora delar av övriga Europa dignar under skuldberg och social nöd: pensionsreformen, skattereformen, budgetramverket, en självständig riksbank med mera.

Mycket av det som krisländerna behöver göra i dag genomförde Sverige redan för 20 år sedan. Och tillväxttalen talar sitt tydliga språk. Sverige har på senare år haft starkare tillväxt än något annat jämförbart land i Europa, inklusive Tyskland. Det är inte för inte som OECD kallar Sverige för "en spektakulär framgångssaga".

Men det finns åtminstone ett kapitel som inte platsar i den sagan om Sverige och det är bostadspolitiken. Nestorn Assar Lindbeck har uppgivet kallat den för "en 70 år lång katastrof" och han är i gott sällskap.

 

Under senare tid har en enig expertkår från OECD och IMF till EU-kommissionen och Finanspolitiska rådet larmat om situationen. Ändå är frågan politiskt låst. Varken regeringen eller oppositionen vågar rucka på bostadspolitikens murkna bjälkar.

Socialdemokraterna tror sig ha förlorat två val på fastighetsskatten och tänker inte förlora ett tredje. Alliansen vill inte hamna på kant med vare sig Villaägarna eller Hyresgästföreningen och sticker hellre huvudet i sanden.

När historien ska skrivas om alliansens regeringstid kan bostadspolitiken mycket väl framstå som dess största misslyckande. Man har inte lyckats åtgärda bostadsbristen samtidigt som alliansen har eldat på skuldsättningen hos hushållen med en slopad fastighetsskatt.

På bara ett drygt decennium har dessa skulder tredubblats. Aldrig tidigare har svenskarna varit så skuldsatta. Vår finansminister skryter gärna om Sveriges välskötta statsfinanser, men talar ogärna om det privata skuldberget som har nått svindlande höjder.

Man behöver inte förutspå en fastighetskrasch för att inse att detta är skadligt för ekonomin. Riksbanken hänvisar ständigt till hushållens vådliga skuldsättning som motiv för att inte sänka reporäntan, vilket i sin tur håller uppe både arbetslöshet och kronkurs.

 

Grundproblemet är att vi har en bostadsmarknad som inte fungerar. Det byggs bara hälften så mycket i Sverige som i våra nordiska grannländer. Särskilt akut är situationen i Stockholm, där inflyttningen motsvarar två busslaster om dagen.

Nyckelpersoner som ska rekryteras från utlandet hittar ingenstans att bo och arbetslösa i glesbygden kan inte pröva sin lycka i storstaden. Denna hämsko på rörligheten kostar i utebliven tillväxt.

Visst kan man komma en bit på vägen genom att förenkla byggregler och kommunernas planprocesser. Men så länge hyresregleringen sätter prismekanismen ur spel kommer bostadsbristen att bestå. Det är inte tillräckligt lönsamt för byggföretagen att bygga hyresrätter i stor skala.

Oppositionens lösning på det problemet är att återigen pumpa in skattepengar i byggsektorn. Visserligen är dagens summor småsmulor i jämförelse med bostadssubventionerna när det begav sig på 70-, 80- och 90-talet, men historien förskräcker likväl.

Subventioner driver upp byggkostnaderna och dränerar statsfinanserna. Våra skattepengar ska gå till mer angelägna saker än att stötta en marknad som inte fungerar.

Den självklara lösningen är att ta bort hyresregleringen. Den är en anakronism från andra världskriget som var nära att avvecklas redan på 60-talet med bifall från bland andra Olof Palme.

 

Så lyder också rekommendationerna från alla utomstående experter som granskar svensk ekonomi. Regeringen borde ta ett samlat grepp om bostadspolitiken och utöver hyresregleringen även gradvis ta bort avdragsrätten för bolåneräntor samt återinföra fastighetsskatten.

Det skulle lösa upp proppen på den svenska bostadsmarknaden och befria penningpolitiken. Dessutom skulle förslagen ha en tilltalande fördelningspolitisk profil. Alla - från villaägare i Djursholm till bostadsrättsägare och hyresgäster - skulle drabbas på en och samma gång.

Just därför måste man gå försiktigt fram, så att inte boten blir värre än soten och utlöser den krasch som skulle förhindras. Det kommer att kräva fingerfärdighet och plockepinn-teknik.

Men den stora utmaningen förblir att uppbåda det politiska mod som krävs för att bryta dagens handlingsförlamning.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!