Anna Dahlberg
Vi går mot ett plånboksval att döma av utspelen hittills under valrörelsen. Partierna gör sitt yttersta för att kompensera olika väljargrupper för de snabba kostnadsökningarna för el, drivmedel och mat.
Nu fattas bara att den redan sänkta matmomsen blir föremål för nästa rea-kampanj. Det skulle i så fall bli ohyggligt dyrt för statskassan och ha dålig träffsäkerhet ur ett fördelningsperspektiv. Den åtgärden har redan utretts grundligt.
Vad få verkar tänka på är att de snabba prisökningarna slår minst lika hårt mot välfärden. Skolmaten blir dyrare liksom uppvärmningen av äldreboenden. Mängder av kostnadsposter är dessutom knutna till olika prisindex som räknas upp med inflationen.
Det gäller exempelvis alla tjänster som kommuner köper in som snöröjning, it-tjänster och väghållning. Men den verkliga kostnadsbomben utgörs av pensionsskulden, som räknas upp med ett så kallat prisbasbelopp utifrån juni månads inflationssiffra. I år landade den på 8,5 procent.
När jag ringer upp chefsekonomen på Sveriges kommuner och regioner, Annika Wallenskog, suckar hon uppgivet:
– Ekonomicheferna ute i landet är helt chockade. Vi har små regioner vars pensionsskulder drar iväg med över 500 miljoner kronor nu.
Samtidigt ökar räntorna på de lån som kommuner och regioner har tagit och lågkonjunkturen väntas slå mot skatteintäkterna när antalet arbetade timmar minskar.
Ekonomicheferna är inte ensamma om att känna ett tryck över pannbenet. Konjunkturinstitutet räknar i sin senaste prognos med att välfärden behöver tillföras hela 130 miljarder kronor extra under nästa mandatperiod för att behålla dagens personaltäthet. Siffran är ingen summering, utan den nivåhöjning som krävs till år 2026 (inklusive statliga myndigheter såsom polisen).
Välfärden står med andra ord inför ett stålbad nästa år om inget görs. Ändå är frågan nästan helt frånvarande i årets valrörelse så här långt. Det är besynnerligt.
Välfärden kommer inte bara att sakna pengar framöver, utan i ännu högre grad personal. Kompetensbristen borde vara en jättefråga i detta val, men jag har hittills inte hört en enda partiledare tala om den på ett seriöst sätt.
Det närmaste decenniet kommer antalet äldre över 80 år att öka med 47 procent. Samtidigt växer den arbetsföra befolkningen med ynka fyra procent eller omkring 250 000 personer.
I en knapp majoritet av Sveriges kommuner kommer den arbetsföra delen av befolkningen till och med att minska framöver. Färre ska alltså ta hand om fler inom välfärden.
Och långt ifrån alla kommer förstås att jobba inom vård, skola och omsorg. Det råder redan en huggsexa om kompetensen mellan olika branscher. Bara den gröna omställningen i norra Sverige förutsätter en folkomflyttning av 100 000 personer, enligt regeringens utredare.
Polisen, Kriminalvården och försvaret ska byggas ut kraftigt. Transportnäringen behöver 130 000 nya medarbetare och så vidare.
Redan nu uppger sju av tio företag svårigheter att rekrytera. Tåg ställs in på grund av brist på lokförare. Personalbristen på ungdomshemmen inom SiS är så akut att myndigheten har gått upp i stabsläge i sommar.
Inom välfärden ger personalbristen upphov till allt kusligare rubriker: ”Canceroperationer i Norrbotten ställs in – finns inte vårdplatser” (14/6). ”Tidiga ultraljud ställs in – när personalen inte räcker till” (7/7).
Enligt både Socialstyrelsen och IVO saknas det vårdpersonal inom samtliga 21 regioner i Sverige.
Ändå är det som att denna verklighet inte riktigt har sjunkit in i det politiska samtalet. Partierna fortsätter att utlova nya jobb – helst ”gröna jobb”, bättre välfärd, kapade köer inom sjukvården och på BUP, fler vårdplatser, en starkare socialtjänst, fler poliser och så vidare.
Men varifrån ska arbetskraften komma? Vilket parti har gjort en ordentlig analys av Sveriges demografiska utveckling det närmaste årtiondet – eller för den delen tillgången på el – och dragit slutsatser av den?
Var är planen för bristsamhället?
Det parti som på allvar vill värna välfärden måste till att börja med vara berett att höja statsbidragen till kommuner och regioner kraftigt redan nästa år. Minst tio miljarder kronor extra behöver skjutas till, troligen mer. Alternativet är nedskärningar eller höjda skatter runtom i landet.
Men det räcker inte.
Det krävs också konkreta idéer om hur den eskalerande personalbristen ska hanteras. SKR har räknat ut att vården och omsorgen skulle behöva lägga beslag på ungefär hälften av alla som tillkommer i den arbetsföra delen av befolkningen framöver om personaltätheten ska följa den historiska trenden.
Det säger sig självt att det är en omöjlighet. Ekvationen går inte ihop.
Så hur ska det växande välfärdsbehovet täckas? Fler behöver jobba heltid, pensionärer måste lockas tillbaka till arbete, arbetslinjen behöver stärkas och sjukfrånvaron minska, fler utrikesfödda kvinnor måste komma i arbete, äldreomsorgslyftet behöver permanentas och fler gymnasister och arbetslösa förmås att läsa till undersköterskor.
Samtidigt måste vården och omsorgen effektiviseras genom sådant som digitalisering, bättre journalsystem, fler stödfunktioner inom vården, mindre skråtänkande, mer egenvård och så vidare.
Framför allt borde våra politiker vara försiktiga med att ställa ut löften om mer välfärd och fler händer.
Vänsterpartiet vill gärna utmåla sig som välfärdspartiet framför andra. Samtidigt driver V kravet på både en arbetstidsförkortning inom offentlig sektor och ett slopat karensavdrag.
Det skulle i praktiken innebära ett dråpslag mot svensk välfärd. Vänsterpartiet vill införa en satsning på sex timmars arbetsdag inom bland annat sjukvården, barnomsorgen och äldreomsorgen.
Enligt en uträkning som SKR har gjort skulle en arbetstidsförkortning med bara två timmar per vecka skapa ett underskott på 4 000 sjuksköterskor. Om alla landets regioner skulle nappa på V-förslaget skulle det enligt samma beräkningsmodell leda till att 20 000 fler sjuksköterskor och 30 000 fler undersköterskor behöver anställas.
Var finns dessa, Nooshi Dadgostar?
Ännu fler skulle behöva anställas om Vänsterpartiet och Miljöpartiet får gehör för kravet på att slopa karensavdraget. Det skulle öka den redan höga sjukfrånvaron inom offentlig sektor ytterligare.
Den som lovar runt i välfärdspolitiken blir lätt den som håller tunt.
Är det för mycket begärt att hoppas på ett vuxet samtal om välfärden i valrörelsen?