Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Anna Dahlberg

"Unga killar står i kö för att bli kriminella"

I nordöstra Göteborg ligger fem av de sammanlagt 15 områden i landet som polisen har klassat som särskilt utsatta.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Bilresan inifrån centrum tar en dryg kvart. Längs vägen norrut avlöser industritomterna varandra och det känns som att staden för länge sedan har tagit slut.

Geografin är tveklöst en del av segregationens problematik. Det finns ingen naturlig koppling till staden och utanförskapsområdena är i sin tur formade som riddarborgar utan någon genomfartstrafik.

Vägen in till Hammarkullens grå huskroppar heter Bredfjällsgatan. Här var det upplopp tidigare i december efter att polisen hade gjort en razzia i en källare och plockat med sig en känd kriminell. Så fort det stod klart vad polisen höll på med strömmade 50-60 ungdomar ut och kastade flaskor, knallskott och raketer. Även bilar stacks i brand.

Men det verkligt intressanta med detta upplopp var något annat. På balkonger stod människor och hejade på polisen. "Bura in dem!" och "Bra, jaga bort dem härifrån!" ropades det från höghusen. För ett ögonblick släppte rädslan och de boende vågade säga sitt hjärtas mening.

– Jag blir så trött på att höra att upploppen skulle vara spontana uttryck för människors missnöje mot samhället. Det handlar om att skrämma bort polisen därifrån. Det var samma sak i Bergsjön tidigare i höstas när vi grep fyra i det kriminella ledarskiktet där. Även då blev det upplopp och bilbränder, berättar Ulf Merlander, lokalpolisområdeschef, när jag träffar honom på polisstationen i Hjällbo.

 

Problembilden skiftar delvis mellan de olika områdena. Hammarkullen och Hjällbo domineras av släktstyrda kriminella nätverk. I Gårdsten bor det många tungt kriminella personer. Från Lövgärdet rekryterades flera av Göteborgs alla IS-resenärer, varav några nu har återvänt. I Bergsjön är det enbart gatugäng som styr.

Några problem att rekrytera har inte gängen. Tvärtom står unga personer på kö för att bli kriminella, berättar Merlander. Småkillar i 12-13-årsåldern cyklar runt och visslar för att förvarna när polisen kommer. När de har fyllt 16-17 år har de ofta avancerat till springpojkar åt de kriminella.

Flera personer som jag talar med vittnar om en ond cirkel där unga pojkar socialiseras in i ett kriminellt liv. Många misslyckas i skolan. Den enda lockande framtid de ser är den kriminella världen. De gängkriminella blir förebilder som har fräcka kläder, tjejer och dyra bilar.

Den akuta trångboddheten gör dessutom att tonåringar söker sig bort från hemmet. I stället blir torget vardagsrummet, där man hänger om kvällarna. Kanske erbjuds man att göra en tjänst mot lite fickpengar. Sedan kan det vara svårt att dra sig ur.

 

En strategi för att vända utvecklingen i dessa utanförskapsområden måste därför vila på flera ben. Men det gäller att börja i rätt ände. För så länge de gängkriminella dikterar villkoren i det offentliga rummet kommer det att vara svårt att rekrytera lärare, socialsekreterare och annan nyckelpersonal till dessa områden. Invånare som får jobb kommer att fortsätta att flytta därifrån.

Och det kommer att vara omöjligt för polisen att vinna medborgarnas tillit. Merlander berättar om den enorma frustration som han möter hos lokalbefolkningen över det handfallna svenska rättsväsendet.

– Varför gör ni ingenting? Varför tar ni dem inte? frågar människor ideligen. Det har till och med gått så långt att det florerar rykten om att vi skulle vara i maskopi med de kriminella.

Det är ingen lätt pedagogisk uppgift att förklara varför samma kriminella personer kan gripas och släppas gång på gång utan att det blir några kännbara straff. Medborgarnas frustration delas av många poliser.

Här är ett typexempel på hur det kan gå till: Polisen griper en känd kriminell med flera påsar cannabis. Det hålls ett förhör och en åklagare kontaktas. Därefter släpps personen i väntan på ett eventuellt åtal. Veckorna går och under tiden hinner polisen gripa samma person om och om igen för nya småbrott. När väl åtal väcks är det ofta bara det grövsta brottet som tas upp. Resten väljer man att blunda för enligt principen om åtalsunderlåtelse (mängdrabatt) och/eller förundersökningsbegränsning.

– Om jag skulle göra en lista på alla kriminella i det här området, så tror jag ingen har avtjänat en enda dag för alla småbrott som de har begått, konstaterar Merlander.

Särskilt handfallen står polisen inför unga förövare, där samhället har få påföljder att erbjuda. Socialtjänsten har allt svårare att skaka fram LVU-platser i tid vid allvarliga brott.

 

I debatten beskrivs det ibland som "auktoritärt" att föreslå åtgärder för att trycka tillbaka de gängkriminellas makt. Det är som om de boende i dessa områden vore tillfreds med att gängen hotar, sticker bilar i brand, bedriver öppen drogförsäljning och plockar på sig varor utan att betala.

I själva verket lever många i skräck för de gängkriminella. I veckan skrev sju socialdemokrater på Järvafältet i Stockholm en kravlista till regeringen. Bland förslagen märks bland annat jourdomstolar, kameraövervakning och fler poliser i yttre tjänst.

"Polisen måste få bort de kriminella aktiviteterna som sker öppet på torgen eller framför butiker", skriver de lokala socialdemokraterna och hänvisar till polisens bedömning om 500-700 brottsaktiva individer i Järva.

Regeringen har börjat röra på sig, vilket är utmärkt. I veckan kom exempelvis besked om att minimistraffet för grovt vapenbrott fördubblas till två år. Det innebär att vi får det som i Danmark, där gangsters som går runt med skarpladdade vapen kan frihetsberövas på fläcken. Men det kommer att krävas mer än så.

Precis som de kriminella har ett fritt val har även samhället det. Det finns inget som tvingar oss att acceptera en situation där gängkriminella håller utsatta förorter i ett järngrepp.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!