Anna Dahlberg
Sällan har en presskonferens hånats så mycket som den som hölls av utrikesminister Bildt och finansminister Borg häromveckan. I all hast kallades journalister till en träff om "oron i världen".
Det som följde var ett svep från striderna i Ukraina och IS framryckningar till svenska försvaret och budgetposter för migration hos finansen. Exposén avslutades med försäkringen att inga nya skattehöjningar är planerade för de kommande åren.
Det var ingen bra dag för regeringens två tyngsta ministrar.
Ändå går det inte att vifta bort verkligheten bakom rubrikorden. Det är en oroligare värld än på mycket länge. Fler människor är på flykt än någon gång sedan andra världskriget - 51,2 miljoner, enligt FN. Ryssland har invaderat ett grannland och rivit upp den säkerhetsordning som har gällt i Europa sedan kalla krigets slut.
Denna nya verklighet borde sätta spår i valrörelsen. Världen är inte längre något avlägset, som vi kan hantera via biståndet och handslag på röda mattor i fjärran länder. Oron har flyttat till vårt närområde. Ingen fråga kommer att vara viktigare för nästa utrikesminister än utvecklingen i Ryssland.
Man kan tycka mycket om Carl Bildts tid som utrikesminister. Han har missbedömt de demokratiska instinkterna hos sina protegéer i Turkiet och Georgien. Kvinnofrågor och mänskliga rättigheter har förpassats till biståndsministerns bord och det egna departementet har misskötts.
Men på det stora hela har åren med Bildt varit sällsynt lyckosamma för svensk utrikespolitik. Han har satt ner foten rätt i de flesta frågor och han har gjort det med eftertryck. När den europeiska tankesmedjan ECFR i våras rankade EU:s mest inflytelserika länder inom utrikespolitiken kom Sverige på tredje plats.
Vi har heller aldrig haft en utrikesminister med så stort gehör i Washington.
Under Bildt har svensk utrikespolitik fått en tydlig västlig tyngdpunkt. Relationen till Nato och EU har värderats upp på bekostnad av FN. Och Sverige har intagit en ledande roll i kritiken av ett alltmer oberäkneligt Ryssland.
Denna frontposition har varit tydlig ända sedan statybråket bröt ut i Estland 2007 via Georgienkriget och det ryska intrånget i Ukraina. Det var för övrigt Sverige och Polen som lade grunden till det östliga partnerskapet 2009.
Många har kritiserat Bildt för att han reagerar för snabbt och vägrar linda in orden. Det är att helt missa det skeende som äger rum.
Reaktionerna mot Ryssland har inte varit för starka, utan för svaga. EU är bakbundet av ekonomiska band till Ryssland och har svårt att samla sig till snabba, gemensamma utspel. Och det problemet lär snarast tillta under det nya ledarskapet.
På lördagen valdes Italiens utrikesminister Federica Mogherini till EU:s nya utrikesrepresentant. Hon har hittills utmärkt sig för två saker: sin bristande kompetens och sin ryssvänlighet. Det är alltså hon som ska för EU:s talan i världen under åren framöver.
Det ställer höga krav på Sveriges nästa utrikesminister. Det går inte att luta sig mot EU för vägledning; vi måste ha en utrikesminister som kan sitt närområde och förstår dynamiken i det som sker.
Har Socialdemokraterna en sådan kandidat? Låt oss innerligt hoppas det.
Misstanken ligger annars nära till hands att vi får en utrikesminister som orienterar sig i gårdagens värld. Lite elakt skulle man kunna säga att principen har varit - ju längre bort från Sverige desto viktigare att vi engagerar oss.
Den traditionella S-politiken har formats längs ett antal koordinater: alliansfriheten, FN, Palestina, tredje världen och konfliktlösning. Ingen av dessa har bäring på det som sker i dagens värld.
FN har tappat sitt forna inflytande och alliansfriheten har spelat ut sin roll. Den israelisk-palestinska konflikten är inte längre i Mellanösterns epicentrum, utan i dess periferi.
Betoningen av konfliktlösning skulle vara rent destruktiv i dagens säkerhetsmiljö. Det räcker med att lyssna på Jan Eliasson (S) för att förstå hur fel dessa reflexer leder.
Efter att Ryssland hade annekterat Krim tyckte Eliasson - låt vara i sin egenskap av FN-chef - att det var läge att "trappa ner retoriken". Det synsättet bygger på missuppfattningen att diplomati alltid handlar om att medla och att det aldrig är ens fel när två träter.
Det vore förödande om vi får en ny regering som i denna anda slätar över rysk aggression.
Förhoppningsvis inser Stefan Löfven (S) detta. I dagens värld är utrikespolitiken inget man sparar till sist eller köpslår med när man kör fast i förhandlingarna, allrahelst som Löfven själv saknar erfarenhet på området. De avspända åren efter kalla kriget är över.
Hur ska tomrummet efter Bildt fyllas? Det är hög tid att Socialdemokraterna får den frågan.