Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Anna Dahlberg

Tomheten inom S kan bli dyr för Sverige

Frågetecknen tätnar kring statsminister Stefan Löfvens framtid som statsminister och partiledare för Socialdemokraterna.Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Socialdemokraterna försöker rädda sig ur krisen genom populistiska löften om kraftigt höjda pensioner. Foto: HENRIK ISAKSSON/TT / HENRIK ISAKSSON TT NYHETSBYRÅN

De trötta harangerna om alliansens skattesänkningar visar att Socialdemokraterna har kört slut på sig själva som politisk kraft.

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

”Tönterier”. Så lät det när finansminister Magdalena Andersson (S) i veckan dömde ut Liberalernas argument att sänkta skatter på jobb och företag är det bästa sättet att minska klyftorna. Med tanke på det höga tonläget kunde man förvänta sig att finansministern skulle berätta hur Socialdemokraterna vill att ojämlikheten ska bekämpas i stället. Men icke.

Det enda Magdalena Andersson hade att säga om den saken var att hon ”på ett eller annat sätt” vill höja skatter på människor som har gott om pengar. Jaha, hur då? undrar nog många. Värnskatten har ju regeringen precis plockat bort, tack och lov. Så rimligen är det Sveriges låga kapitalskatter som åsyftas, exempelvis den borttagna statliga fastighetsskatten, eller varför inte de generösa ränteavdragen.

Men från Socialdemokraterna är det bara tyst. Finansministern beklagar sig över att den utlovade skattereformen är den svåraste arbetsuppgiften hon någonsin har fått på sitt bord. Den är så infernaliskt svår så att en hel mandatperiod kan vara för kort tid för att lyckas. 

Socialdemokraterna vet inte ens själva vad de vill längre

Det är så talande för dagens socialdemokrati. Partiet är inte bara bakbundet av sina samarbetspartners; de vet knappt själva vad de vill längre. Vad innebär egentligen en s-märkt skattepolitik i dagsläget? Hur ser partiets bostadspolitik eller migrationspolitik ut? Vilka ingångsvärden har Socialdemokraterna i de olika förhandlingar som pågår? 

Det är högst oklart, vilket bidrar till den tilltagande tomhetskänslan kring dagens socialdemokrati. I brist på egna svar har regeringsföreträdare återgått till att utmåla alliansens skattesänkningar som roten till allt ont. Senast var det ungdomsrånen som kunde förklaras med detta, enligt Stefan Löfven.

Det är så slappt att man förbluffas. Till att börja med kompenserades kommunerna för jobbskatteavdragen, så påståendet att välfärden skulle ha underminerats är direkt felaktigt. Socialdemokraterna har därtill haft ända sedan valsegern 2014 på sig att ta bort de förhatliga jobbskatteavdragen om de hade velat. Men någon sådan vilja har inte funnits. 

Krisen inom S går djupare än både Löfven och JA

Desperationen inom S blir alltmer påtaglig för varje dag som går. Riv upp Januariavtalet, kräver delar av rörelsen. Andra börjar mumla om Stefan Löfvens bristande kvaliteter som partiledare och statsminister.

Krisen inom S har många bottnar - och 73-punktsprogrammet och Löfvens undermåliga ledarskap är definitivt två av dem - men problemen går djupare än så. Det har varit uppenbart under en längre tid att Socialdemokraterna famlar hjälplöst inför samhällsutvecklingen - inte bara i de hårda frågorna, utan även de mjuka.

Rörelsen har inga svar på den ökande ojämlikheten, segregationen, den akuta bostadsbristen för resurssvaga hushåll eller det växande antalet barn som far illa. Det görs några symboliska försök på marginalen, men de stora trenderna rår S inte på.

Det går inte längre att forma breda väljarkoalitioner för det starka samhälle som Socialdemokraterna säger sig vilja bygga. Allt talar därför för att S kommer att mobilisera kring en helt annan fråga för att vinna nästa val - nämligen pensionerna.

Pensionspopulism ska rädda S från fritt fall

Kampanjen är på sätt och vis redan i gång med Ardalan Shekarabi som självutnämnd valgeneral. I centrum står två populistiska förslag som saknar både vett och sans.

Det första är ett slags pensionstillägg på runt 600 kronor för alla som har en allmän pension på mellan 9 000 och 17 000 kronor. Förslaget finns med som punkt sju i Januariuppgörelsen och ska enligt planen föras in i budgeten i höst. 

Denna grädde på moset saknar all koppling till principerna bakom det rådande pensionssystemet. I stället för att låta pensionen styras av hur mycket man har tjänat in under yrkeslivet införs här ett godtyckligt tillägg för utvalda väljargrupper.

Det öppnar för ett framtida kaos i pensionssystemet när partierna ska bjuda över varandra i varje valrörelse.

Det andra spåret i Socialdemokraternas kampanj är att utlova 70 procent av slutlönen i allmän pension. För att förstå hur verklighetsfrämmande den idén är kan det vara värt att påminna om att målet när pensionssystemet infördes 1999 var att nå 60 procent av slutlönen. I dagläget ligger kompensationsgraden på runt 55 procent.

Så hur ska detta sensationella pensionslyft gå till, har S tänkt? Att höja pensionsåldern ytterligare är knappast en valvinnare, så antingen får dessa runt 90 miljarder kronor hostas fram ur statsbudgeten eller så får tvångssparandet (pensionsavgiften) höjas drastiskt med motsvarande 27 procent.

Det är välfärden, inte pensionssystemet, som blöder

Det är så oseriöst. Ena stunden ojar sig Socialdemokraterna över att fattigpensionärerna har det för knapert, och höjer grundskyddet. I nästa stund heter det att det inte lönar sig tillräckligt att ha arbetat. Då kastar man in ologiska och orealistiska löften om höjda pensioner.

Hela narrativet kring de usla pensionerna behöver ifrågasättas. Köpkraften bland landets pensionärer har i motsats till den allmänna bilden ökat under 2000-talet. Runt 90 procent av alla löntagare har dessutom en privat tjänstepension som toppar upp pensionen. Om den underliggande pensionen skulle tryckas upp på det sätt som regeringen vill kommer drivkraften att arbeta på ålderns höst att minska kraftigt.

Det som verkligen kommer att blöda framöver är inte pensionssystemet, utan välfärden. I synnerhet de äldre kommer att mötas av smärtsamma prioriteringar inom hemtjänsten och äldreomsorgen.

Att i det läget driva på för dramatiskt höjda pensioner är provocerande lättsinnigt. Måtte övriga partier ha modet att stå emot och se det för vad det - pensionspopulism från ett krisande och alltmer tomhänt S.